Juletid.

Jag har inte skrivit här på ett tag, det vet jag, även om jag nu mer än någonsin har haft saker i tankarna. Det är inte att jag inte haft tid, för om det är någonting jag har gott om just nu, så är det tid. Det har helt enkelt varit lusten att skriva, det jobbigt att göra någonting kreativt, eller någonting alls för den delen under jobbiga tider, och julen har absolut varit jobbig.

Mamma har förberett mig hur jobbigt hon skulle ha det under julen sen ungefär Augusti, men vad hon aldrig varnat mig för, eftersom inte kunnat veta, var hur jobbigt det skulle bli för mig.
Jag firade visserligen julafton på det bästa sättet möjligt, och det var inte någonting dåligt som hände, men det var en viss känsla som gnagde i en under hela dagen, och under hela helgen. Ensamhet. Det finns alltid saker här i livet man tar för givet, och julafton är en av dem sakerna, garanterat. Jag förväntar mig att paket ska finnas i min strumpa på morgonen när jag vaknar, att Björn ska försöka klanka ner på julen genom att säga vad han tycker och tänker om den, att Pappa ska säga "äeh" en triljon gånger, och att Mamma ska för en gång skull försöka få oss att bete oss normala på det årliga Julfoton framför granen. Jag förväntar mig pepparkakor och ischoklad framför Kalle Anka klockan 3, där ingen egentligen tittar, men fortfarande närvarar i varje scen, eftersom man kan det utantill och innan. Att sitta vid julbordet, där Jonas retas med mormor för hennes dåliga hörsel, och där vi alltid hånar Pappas brunkål. Jag behöver se Jezzie bli lika glad varje år när hon får leka runt med julklappspappret, och hur hon sliter upp sina paket med ben och liknande i dem. Att vi varje år försöker få Nilla att leka med snören, fastän hon, trots att hon är katt, är måttligt intresserad av dem. Jag behöver sitta i soffan hemma och försöka få upp Evas paket, som hon alltid tejpat omänskligt mycket, och jag förväntar mig minst en tomte av Mamma, som går till både min och hennes samling.

I år har jag gjort vad jag kunnat, vi såg självklart Kalle Anka klockan 3, och Ischokladen hade mamma skickat ner. Julbordet gjorde vi vad kunde, eller egentligen vad vi tycker om, vilket ärligt talat inte är alltför mycket, men det gör ingenting, julbord är julbord, och det ska ätas och så är det. Vi spelade julklappsleken för att få öppna lite paket iallafall, men vad vi gjorde mest var nog prata massa minnen. Det var inte direkt julminnen, men det var skönt att bara sitta och drömma sig tillbaka till alla fina stunder man haft, även om det inte direkt hjälpte mot den hemlängtan som man slagits med under helgen.

Helgens höjdpunkt var för övrigt att få prata med Mormor igen. Att få se hennes ansikte och att få höra hennes röst efter 5 månader var en stor ljuspunkt i min helg, och det är helt otroligt att jag skulle komma och sakna hennes röst, efter att man i hela sitt liv aldrig fått en tyst stund med henne, och många gånger undrat om hon någonsin skulle sluta prata. Jag sitter ibland och saknar hennes samtal, samtal som alltid inträffar när man är upptagen, bakfull eller nyvaken, samtal man ofta försöker få slut på i 10 minuter medans hon pratar på, och samtal där man oftast inte säger mer än: Ja, Nej, Okej. Detta är samtalen jag saknar mest, eftersom det verkligen är mormor, och folk förstår inte riktigt ännu vad mormor betyder för mig, och de kommer nog aldrig förstå det heller.

Jag avslutar inlägget med att önska God Jul, Merry Christmas, och passande till bilden, Feliz Navidad!

Halva året avklarat.

För 4 månader och 15 dagar sen lämnade jag min familj, mina vänner och allting jag kände till för ett år i ett annat land, på andra sidan jorden, för nya upplevelser och äventyr. Jag kände ingen, jag hade ingenstans att bo, och allting jag ägde fick plats i en ryggsäck och en resväska. Under mitt år skulle jag påbörja en ny utbildning, en ny klass, nya lärare och en ny miljö, efter att ha kommit från Ljud & Bildskolan, som jag än hävdar var en helt otrolig skola med underbart folk och en underbar stämning. Startandes på den nya skolan hade man fortfarande studentdagen i bakhuvudet, där man dansade på skolgården, kramade om alla lärare och jublade tillsammans efter 3 fina år. Man mindes klassen som blev belönad som den bästa klassen på LBS Lund någonsin, klassen som sprang ut på scenen sjungandes och skrikandes, mest skrikandes, tillsammans, dansandes på studentflaket och verkligen firade av tiden vi haft tillsammans.

Efter två terminer avklarade, två av fyra, så finns det så mycket att säga. Jag kom för äventyr och upplevelser, och vilka äventyr jag har haft. Jag har simmat bland fiskstim och harpunfiskat. Jag har åkt på spontana roadtrips och besökt underbara ställen. Jag har lärt känna människor från hela världen, och ser nya ställen var och varannan dag som ur en svensks ögon är helt otroliga, och jag har fått möjligheterna att kunna bevara dessa ställena i form av fotografi, som jag studerar 5 dagar i veckan, och lär mig allt jag kan tänkas behöva veta:

Efter 4 och en halv månad i detta otroliga land så är jag övertygad om att mina sista 6 måander i paradiset kommer att bli oförglömliga.

En bild säger mer än 1000 ord. Så här kommer mer än 10 000 ord:

 

Efter regn kommer solsken!

Har väl inte haft världens största motivation att skriva någonting här, när jag haft de kanske jobbigaste veckorna här nere sen jag kom hit. Mitt pass försvann för 2 veckor sen, efter att jag skickat det med posten till Immigration för att kunna få jobba på mitt studentvisa. Med ett tappat pass så var det så mycket problem som helt plötsligt dök upp. Helt plötsligt hade jag inget giltigt ID här nere. Jag kunde glömma att kunna jobba, och mina tankar på att ta en runda inom Filippinerna innan jag åker hem till Sverige igen kunde jag glömma. Ett temporärt pass kostar 1600, och som en student är det inte utgifter man uppskattar.

MEN. Passet har dykt upp, och helt plötsligt ser livet väldigt mycket bättre ut igen. Helt plötsligt kan jag fixa mitt NZ ID utan problem, jag kan få mitt jobbvisa, vilket kan ge mig en extra inkomst på över 1000 spänn i veckan, och jag kan nu, om allting löser sig, åka över till Sydney i Januari smärtfritt och lite billigare.

Filippinerna är on igen förhoppningsvis, och att det är sommarlov om 4 dagar, Julafton om 19 dagar med ett väder som snittar över 20 grader är inte helt fel. Och glömde jag då att säga att en polare kommer ner och pluggar här i Februari, så man får träffa honom och troligtvis dela lägenhet med honom, och att Tant Liselotte kommer strax efter?

Och snart kommer nya CSN pengar, och Queenstown resan med Mahmood med ett bungyjump är inbokat.

Vad ska jag säga. Livet är jävligt bra just nu, men efter en hel del års erfarenhet av det här så vet man ju också att något skit kommer hända snart. Men det tar vi då, så njuter jag tills dess!

Ciao!

Åka hem? Näääääe

Självklart tänker man ofta på när man ska åka hem. Och man har gjort det väldigt från och till under de senaste 4 månaderna. Den enda skillnaden har varit hur jag har tänkt på saken. I början var det som ett mål, någonting att se fram emot, att få träffa alla vänner och familjen igen, och en trygghet att återvända till.
Nu, i mitten av November månad, är tankesättet lite annorlunda. Från vad man uppfattar är allting som vanligt hemma, det är upp tidigt, skrapa rutan på bilen, åka med försenade tåg, jobba hela dagen, hem i spöregn, gå och lägga dig, och repeat.

Här går jag visserligen i skolan, men har självstudier typ 25% av tiden, jag har bländande utsikter, 20-25 grader var dag, en bubblande miljonstad under mina fötter, och precis som hemma, ett gäng underbara människor. Här finns människor som aldrig i sitt liv sett snö i verkligheten, stränder som är fyllda med folk en vanlig vårdag, och ett klimat som kan vara var svensks dröm.

Mitt liv är här nu. Personerna jag pratar med mest i mitt liv och som är viktigast för mig just nu lever runt omkring mig, av den enkla anledningen att de är människorna jag "interact":ar med mest. Med det menar jag inte att folket där hemma är bortglömda, jag tittar på min vägg fylld med bilder på minnen, upplevelser och viktiga personer för mig varje dag, och fylls var gång av en glädje, och lättnad att jag i hela mitt liv varit omringad av personer som bryr sig om mig.

Men visst tänker jag på när jag ska åka hem igen, men jag är inte längre lika glad över tanken som jag var för 3 månader sen.










Ps. Jag har det faktiskt jävligt bra. Ds.

Vad händer sen?

Jag har börjat fundera ganska hårt på vad jag ska göra i framtiden. Även om jag inser hur viktigt det är för mig att ta vara på varje dag här, och verkligen njuta, så får man ofta frågan vad man ska göra när kursen, och äventyret här är slut. Och det är många tankar som flyger runt. Vissa saker är inpräntade i skallen redan, som att jag ska resa runt i världen, jag ska tillbaka till Californien, jag ska tillbaka hit en dag, och att ja ska ta vara på varje möjlighet jag får. Men det är ganska långsiktiga mål, och är saker jag kan göra när som helst framöver.

Vad ska jag göra när jag kommer hem? Vilket blir mitt nästa resmål? Åker jag ensam, eller följer någon annan med mig?

På den första punkten så är jag väl någorlunda övertygad om att jag ska börja jobba. Var vet jag inte, men eftersom jag vet att jag kommer ha skulder större än USA:s regering så kommer jag behöva börja betala av allt det, och mest av allt det jag har lånat/kommer låna av familjen. CSN kan vänta, dem är inte så jävla viktiga känns det som. Ett jobb, gärna välbetalt, så jag kan betala av skulder, skaffa mig all utrustning jag vill ha, och spara ihop pengar till mitt nästa resmål.

På den frågan så är jag kluven. Jag vet att det är långt tills dess att det blir aktuellt, men jag vet att jag en dag kommer behöva ta ett beslut, och då vill jag inte vara helt oförberedd på vilket land jag väljer, utan gärna ha tänkt igenom det ordentligt och på så sätt inte ångra mig. Resmål jag tänker mig för tillfället är 3 stycken.
- Filippinerna: Då jag vet att jag kommer ha ett bra sällskap, gratis husrum, mat och nöjen, och en otrolig natur. 

- Sydafrika: Jag har alltid velat besöka ett land i Afrika, och eftersom jag har en tydlig tendens att åka så långt bort from Sverige som möjligt så behöver jag ju inte bryta traditionerna.
- Comodo Islands: Ni som känner mig behöver verkligen ingen förklaring varför jag vill åka dit.

Och sällskapet? Det är nog olika beroende på vart jag åker. Till Filippinerna hade jag nog åkt ensam eftersom jag inte kunnat begära gästvänlighet till mer än en person där. Till Sydafrika hade jag nog gärna haft med mig sällskap, så länge de haft tålamod för min fotografi och min awesomeness. Till Comodo Islands så är ju en viss Simon Dalin ganska obligatorisk att följa med, och därefter har vi ett par till man kunnat överväga ifall de velat följa med.

Class of 2012, Digital Photography Course, South Seas FTV School @ Hot Water Beach, Coromandel.

Världens bästa vecka.

Att börja försöka förklara hur bland dem bästa dagarna i mitt liv har varit är allt annat än enkelt. Att med ord både förklara för dem som inte var där vad jag har gjort och samtidigt kunna beskriva allting, varje känsla och rysning när man ser den här perfekta utsikten, det vackraste naturen ens öga någonsin skådat, bättre än man sett på film och foton, det är svårt. Mina senaste dagar har varit en upplevelse från soluppgång till solnedgång, och efter det, med personer jag både känt ett tag, och även människor jag lärt känna över en natt och några öl.

För att vara lite informativ åtminstonde. Resan började i Onsdags, en planerad Field Trip till Hahei, en liten by i Coromandel, cirka 3 timmar från Auckland. En resa som innehöll det mesta. Soluppgångar på stranden, nattfotografering, shottande av 75 % Rom, och djupare samtal i mörkret vid havet 2 på natten, över ett par öl. Det är svårt att beskriva känslan man känner varje dag man gör någonting sådant här, för man tänker konstant tillbaka på Sverige, och hur ens liv såg ut för ett år sen, och hur det kommer se ut om ett år framåt. Man undrar vad alla ens vänner gör en vanlig torsdag kväll när jag ligger på Hot Water Beach, en strand med vulkanaktivitet i närheten, och man kan därför gräva sig gropar med kokande vatten och lägga sig i. (Inte för att jag grävde någonting, jag skötte självklart översikten av arbetet och levererade öl till törstiga arbetare.) Det är en helt annan nivå på livsstil här, och man måste ofta stanna upp, ta ett djupt andetag, och ta in allting för att hinna med. Och känslan man känner, när man verkligen tänker, och menar det, "Jag lever ett underbart liv just nu", den är helt perfekt, och är nästan allt man kan begära av livet.

Härifrån skapades det nya kontakter, och jag fann mig fredag morgon sitta bakfull i en bil åkandes söderut, mot staden Rotorua, med Leon, en filippinsk pundare, (Inget negativt, världens skönaste och roligaste kille), och två backpandande tjejer från England som vi mött dagen innan som bodde på samma bed & brekfast. Och på något sätt kändes det som att det var här resan började på riktigt. Det var nu jag kände mig fri, det var detta jag kom hit för. Hahei var väldigt planerat, och vi hade uppgifter att fota, och folk omkring en hela tiden. Men nu var allting på känn, vi gjorde vad vi kände för, vi körde vilse, skrattade åt det, och körde vidare. Vi bokstavligt talat lät ett mynt avgöra vart vi skulle köra. Krona för vänster, klave för höger, mer än en gång, och denna känslan var det bästa. Och det var nya människor, jag kände inte Leon särskilt bra, men det gjorde ingen skillnad. Ingen av oss kände tjejerna från England, men det var vad som gjorde resan ännu mer intressant. Vi hade ingen plan, inga beslut var bestämda sen innan, och vi gjorde endast vad vi kände för. Detta är varför jag är här, hela min resa, hela mitt liv strävar efter den här "Jag lever ett underbart liv just nu" känslan, och att få uppleva den varje dag, för jag vet att det är då jag mår bra. Det är då jag är jag, och det är då jag känner att jag är på rätt spår här i livet.

"We're just ordinary people, we don't know which way to go, cuz we're ordinary people, maybe we should take it slow" - Ordinary People, John Legend.

Vi fann oss lyssna på den här låten i bilen, och ingen av oss var väl mycket till att sjunga till musiken i bilen, men när den här refrängen gick igång, precis efter en av våra myntsinglingar, så, på något sätt kändes det magiskt. Alla började ganska tyst sjunga med under hela låten, och i slutet sjöng vi alla för full hals, eftersom låten var så passande, och den satte oss i ett sådant jävla bra humör. När låten var slut så började vi skratta, än en gång lite smått, till att i slutet vara nära till gråt av skratt, och ingen visste egentligen varför, men vi visste att vi hade en anledning till att skratta, och ingen förklaring behövdes.

Efter det här ledde vägen oss till Hamilton, där vi än en gång inte hade en aning om vad vi skulle göra, och vi lämnade beslutet till den lokala killen som jobbade på macken bestämma vad vi skulle göra. Hamilton Gardens, det bästa stället jag någonsin sett för olika sorters fotografering, av den enkla förklaringen att de hade allt. Här har de byggt upp olika miljöer från olika länder, allt som är riktigt typiskt, och gjort det på ett sådant superbt sätt. Vi hade tänkt oss att bara stanna till en liten stund i Hamilton, eftersom det bara var på vägen hem till Auckland, och det slutade med att vi stannade i 3 timmar. 3 timmar ingen av oss verkade missnöjda med att spendera tillsammans, där vi träffade på alla sorters olika människor, och alla olika sorters miljöer.

Denna helgen har övertygat mig ännu mer om vad jag vill göra som mitt slutprojekt eller som ett projekt i sommar när jag är här. Resefotografering, Landskapsfotografering och allmän naturfotografering. Nya Zeeland är ett sådant underbart ställe att det förtjänar att få tid avsatt bara för att åka runt och se dem böljande kullarna, höga bergen och de klarblå haven. Och främst av allt så behöver jag det här. Jag behöver göra vad jag verkligen vill göra just nu, och inte låta någonting hålla mig tillbaka, och verkligen inte en sådan struntsak som pengar. Pengar är en sak jag kan lösa senare, jag har 8 månader till i detta underbara land, vilket betyder 8 mer månader av sol, härligt folk, och 8 månader där jag lever livet på ett sådant sätt jag aldrig trodde var möjligt.

Bengan!

Bengt Olsson.

Bengan, Biffen. Postarn och viktigast av allt, Köttbullslegenden.
Min pappa är om något, en speciell människa. Han är inte den som frågar hur man mår, han är inte den som ser om någonting är fel, och inte den som man går till om man behöver prata ut. Men det är okej. Jag har redan dem personerna i mitt liv, jag behöver inte en till. Min pappa är personen jag kan fråga om vad som helst, och veta att han ställer upp. Om det så är att jag behöver skjuts någonstans klockan 10 på kvällen, eller behöver hämtas när han är på väg att gå och lägga sig, så ställer han upp. Det finns ett speciellt förtroende till min pappa, eftersom jag vet att jag alltid kan lita på att han kommer göra den rätta saken. Han står för vad han tycker, även om han ibland tycker jävligt korkade saker. Men han ställer alltid upp för mig och min familj, även om han, som typisk svensk han är, inte har problem över att klaga över det. Min pappa har nog permanenta blåmärken på sina armar efter mina och Jonas "attacker". Vad han behöver veta är att vi alltid har uppskattat vår relation, du har alltid varit tillräcklig för oss, för du har alltid varit vad vi behövt. Vi behöver inte alltid personer att prata ut med, utan ibland räcker det med någon som vi kan skämta med, bråka lite med, och framför allt lita på.

Mitt främsta minne med dig är inte ett speciellt minne. Det är alltihop. Alla stunder Jonas kallat ut mig från mitt rum för att kittla dig och få dig att ge upp, alla gånger du kommit och hämtat mig fastän det är sent på kvällen, och alla gånger du lagat oss vår legendariska lillbabs måndag. Det finns en anledning till att du och mamma passar så jävla bra ihop, för ni är så pass olika, och ni tillsammans har gett oss den bästa uppfostran  vi någonsin kunnat tänka oss, även om Björn inte är särskilt grann nu när man summerar alltihop.

Bengan, även om nu inte är den känsliga typen som pratar en jävla massa om dina känslor, så vet jag att du bryr dig om mig alltid, och det uppskattas alltid, även om det inte alltid visas. Mina bröder tycker likadant.

Och Grattis på födelsedagen, 63 år din jävla gubbe, 2 år till och du är fri från drömjobbet på Posten, vi alla undrar hur du ska klara dig utan det.

    Björn, du får ursäkta att du inte är med på bilden, men jag kan inte riskera att bli avstängd från bloggen, med tanke på hur ful du är så var risken stor. Jag hoppas du har förståelse för det!

/ Robin.

ÄMÄLE!

Knottrig Panna, Chalats mördare i blindskrift, en jävla massa typiskt svenskt gnäll och varaner. En dag som påminde mig om förr, om mitt gamla svenska jag, med både positiva och negativa effekter. Jag har haft en otroligt... skön dag. Jag har kunnat slappna av totalt, jag har skrattat åt allt och inget, och jag har umgåtts med en helt underbar människa. Massvis av minnen att diskutera, massvis av planer inför framtiden, och massvis med känslor som man inte riktigt kom ihåg att dem fanns där. En dag spenderad med att egentligen inte göra någonting, hon jetlaggad, jag bakfull, lägga sig i gräset i Mission Bay, prata om hur livet är hemma och få veta att jag inte direkt missar någonting där hemma. Men det är lätt att säga, fastän jag ändå missar så mycket. Det är så många saker som inte händer över bara en dag som förändras, och som man ofta glömmer bort att berätta eftersom det känns så naturligt för en själv.



Det har varit en dag jag sett fram emot i cirka 2 månader, någon gång där i Augusti när saknaden hem var som störst så var denna dagen ett mål att se fram emot, när man visste att man i alla fall inte skulle vara ensam. En dag som helt plötsligt är över, slut, och man kan inte låta bli att direkt känna sig lite ensam. Ingenting har egentligen förändrats, men när man vänder sig om och går hem igen efter att ha följt Emelie till sitt hotell så slås man av tanken att man är tillbaka till när man kom hit. Man är själv här, utan sina närmsta vänner och familj.

Men jag är då fan inte bitter, för om 6 är det sommarlov, med sol, julafton, nyår, Queenstown, och annat skit jag hade tänkt hitta på!

Med Varanhälsningar,
Robin

Queenstownresa bokad!

Tant Liselotte sa till mig i bilen på väg till tågstationen för snart 3 månader sen: "Du är bara borta ett år, och när du kommer tillbaka så kommer du vara samma människa, men ändå en helt annan person. (Eller något sådant, det viktigaste är innebörden, inte meningsuppbyggnaden.) Jag tänkte och svarade då att hon troligtvis hade rätt, och att jag förväntade mig att vara en annan människa när jag kom tillbaka. Vad jag inte visste däremot var hur det skulle ske. Jag kan idag,efter 3 månader utan att ha träffat på en enda person från förr, en enda människa jag känt väl, länge och mycket för, säga att jag är en annan människa jämfört med personen jag var när jag stegade iväg med dem tyngsta stegen i mitt liv på Kastrup flygplats med en mamma i tårar bakom mig. Jag kan dock fortfarande inte förklara exakt hur. Det är delvis mycket nya erfarenheter, att bo själv, att laga mat själv, att ta reda på allting själv, och mesta delen av sin tid leva ganska ensam. Det är också så mycket runt omkring en som formar en. Nya människor man anpassar sig efter, nya platser att utforska och att uppleva och en ny livsstil att leva efter. Vad jag har blivit mest förvånad över är hur jag även har förändrats efter saker som har hänt hemma, där, långt borta, på andra sidan jorden. Jag gissar att jag förväntade mig rätt så mycket att det livet skulle vara avskiljt från mig, att jag inte skulle veta särskilt mycket om vad som händer, och att jag när jag kom hem skulle vara så efter i vad som hade hänt att det skulle ta mig ytterligare ett år bara för att komma ikapp. Men när man har världens bästa vänner som bryr sig och vill prata om allting och inget så kan man inte undvika att fråga vad som händer där hemma och få veta både positiva saker, och vissa saker man gärna klarat sig utan under detta året.
Att man har en mor som berättar varje detalj av sin vardag är också en del antar jag. Som jag sagt innan. Det är okej att du gör det, så länge jag slipper fler "Nu går jag ner för trappan". Det finns gränser. :)
Vad som känns viktigt är att inse att jag inte kan göra någonting åt min förändring, mer än att acceptera det och göra det bästa av det. Förändras gör vi alla, men när man ser människor var och varannan dag så märker man inte av det lika mycket bara. Jag får helt enkelt hoppas att ni tycker om mig när jag kommer tillbaka också!

Vad händer förövrigt? Skolan rullar vidare, plåtningar var vecka. Fieldtrip till Coromandel (länk nedan) om 2 veckor, och på söndag är det final i Rugby VM, där Nya Zeeland, också kända som "All Blacks", förväntas krossa Frankrike. Regn blandat med sol, och när solen är framme känner man att sommaren är på väg, vilket känns ganska awesome i slutet på Oktober. Sist men inte minst är min Queenstown resa bokad, där bland annat bungyjump från Nevis står på agendan.

Coromandel:
http://www.google.se/search?gcx=c&q=coromandel&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&biw=1280&bih=679

Nevis Bungy:
http://www.google.se/search?gcx=c&q=coromandel&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&biw=1280&bih=679#um=1&hl=sv&tbm=isch&sa=1&q=Nevis+bungy&pbx=1&oq=Nevis+bungy&aq=f&aqi=&aql=&gs_sm=e&gs_upl=177629l179500l0l179579l13l7l0l0l0l0l0l0ll0l0&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.,cf.osb&fp=57af37db88c68146&biw=1280&bih=679

Med Hälsningar,
Robin

Wall of Memories!

Vad är livet utan ens minnen? Ens minnen och erfarenheter är vad som formar en som en människa, och ofta kan ens minnen kommas ihåg både bättre och sämre än vad de egentligen var, men det är lite av det fina med det. Vi alla har bra och mindre bra minnen, vissa man helst inte vill komma ihåg, men som man måste komma ihåg, för att lära av och dra nytta av i framtiden.

Jag har haft lyckan att ha haft minnen bättre än bra i mitt liv, och kan spendera timmar på att bara tänka och prata om dem med människorna jag har upplevt dem med eller människor som är intresserade av att höra vad jag har upplevt. Jag har i snart 20 år försökt göra så mycket som möjligt i mitt liv, för att försöka undvika en situation i framtiden där jag tänkte: ”Om jag bara varit ung igen, om det varit för 10 år sen, varför gjorde jag inte så.” De flesta människor man pratar med har ofta en önskan att de vill åka jorden runt, att se jordens olika makalösa platser. Det är dock stor skillnad på ”thinkers” och ”makers”. Den första kategorin har ofta stora planer, de ska ha ett välbetalt jobb, åka jorden runt, bli känd, skaffa en hollywood fru. Hur de ska lyckas det vet de inte, men de har tänkt sig att det är hur deras liv ska se ut, och blir troligtvis ofta besviken på hur deras liv sedan blir eftersom de har haft så stora planer. Jag anser mig tillhöra den andra kategorin, den typen av människor som tar vara på möjligheterna när dem erbjuds, och jobbar för att få sitt liv hur de vill ha dem, och inte hoppas på att andra ska lösa det för en. 

Jag har börjat skriva ut bilder som på ett eller annat sätt gör mig glad, och satt upp dem på min vägg. Det är allt från foton på min familj, bilden på mina bröder och min mormor gör mig till exempel alltid glad, eftersom den är vad man kallar klockren. Bilder på mina vänner, som bilder från Åhus 2008, Siesta 2009, där jag har oförglömliga minnen och som alltid får mig att le när jag ser dem. Det är även bilder på mina intressen, Undervattensrugby, Fotografi, bilder jag tagit som jag tycker om, naturbilder som motiverar mig ännu mer att resa runt i världen och se alla dess hörn.

Vad som är viktigt är dock att inte leva på sina minnen. Man skapar sina egna minnen och erfarenheter, och jag har därför sett till att jag har massvis med plats kvar på min vägg för alla nya minnen jag kommer ta med mig hem från denna resan, detta äventyret, från mitt liv i Nya Zeeland 2011-2012.

Med Hälsningar,
Robin.

Lill-Babs Måndag!

I begynnelsen skapade Köttbullslegenden de enkla verktygen för sin skapelse, Spisen, Kastrullen och Stekpannan.
Köttbullslegenden sade: "Varde el." och det vart el.
Köttbullslegenden såg till att pannan var smord, och kastrullen hade vatten, och han såg att det var gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må köttbullarna stekas i en oljig panna tills de nästan ser ut som kol, och må de vara omöjliga att skära i med kniv." Och Köttbullslegenden gjorde köttbullarna brända, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Lingonsylten från Felix skall täcka en tredjedel av skapelsen, och för alltid finnas tillräcklig för alla behov" Och Köttbullslegenden skapade Felix hink av lingonsylt, och han såg att det var gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må pulvret tjocknas till en perfekt mos, och må den för evigt tillfredställa den smaklösas tungor." Och Köttbullslegenden gjorde Pulvermos smaklöst, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må öronen bedövas av skrålet av kärringen som alla undrar när hon ska kollapsa och dö." Och Köttbullslegenden skapade Lill-Babs, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må min skapelse avgudas, men må den begränsas till dagen då den behövs som mest, då människan är i största behov av något gott." Och Köttbullslegenden skapade Lill-Babs Måndag, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.

Och Köttbullslegenden vilade den sjunde dagen, och begrundade vad han hade gjort, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den sjunde dagen.

Sidnot: Har hört rykten om att någon sorts religiös sekt har tagit efter Köttbullslegenden skapelseberättelse. Men jag menar, att det skulle vara någon gubbe "där uppe" som ingen någonsin har sett, som skulle skapa och bestämma allting? Det kan ju vara det dummaste jag hört.

Köttbullslegenden.

En Kram.

Vad kan en kram betyda för en?
En kram är någonting man oftast ger till personer som man känner väl, som familj och vänner. Oftast när man får en kram av sina närmaste, så tänker man inte på vilka känslor det kan väcka, eftersom det är en sådan naturlig sak att det går på ren rutin. Men hur agerar människor av att få en kram av någon helt okänd?

Jag bestämde mig för att kombinera min dokumentäruppgift med ett litet socialt experiment, och bad tre tjejer från klassen att delta i detta, det såg ut ungefär såhär:

En gratis kram till alla som ville ha det, utan någon baktanke, eller syfte, vilket väldigt många trodde vi hade, mer än att sprida lite kärlek och glädje i folks vardag. Hur agerar människorna i Auckland av en kram från en människa de aldrig träffat i sitt liv förut? Här är några av kommentarerna: 

”Never let go.”

”You just made my day!”

”You are doing such a great thing, this is wonderful.”

Detta är ett urval av kommentarer vi fick av olika människor. Om det är någonting jag har lärt mig under dagen, även om jag visste det innan, så är det att man aldrig är för ung eller för gammal för en kram. En kram kan lyfta upp hela ens dag, och glädjen i folks ansikten är sådant som sitter kvar i ens hjärna och kan få en att sitta och småle ungefär när som helst.

Hur såg det ut då? Har plockat ett par bilder för stunden, fler kommer med största säkerhet på Facebook någon gång nästa vecka.  

 

En snabbvisit hem.

Det är intressant egentligen, hur en sådan liten sak som ett skype samtal kan ljusa upp hela ens dag. Man tänker inte på det, men man ser saker lite bättre helt plötsligt. Man får en inblick av att allting är som det ska vara där hemma, förändring men ändå samma gamla grej.

Och bemötandet, det är väl det bästa.
En Pappa som på frågan: "Vill du prata mer med Robin?" enkelt svarar: "Näe."
En mor som, trots att hon filmar allting, berättar saker som: "Nu går jag ner för trappan". Wow.
Björn, som det första jag hör av hans röst på två månader är: "Du har fan inte blivit grannare!"
Jonas, som inte ens säger något, utan ger mig fingret, och bestämmer sig för att det inte är nog, så han ger mig det andra också.
Bäst på hela samtalet är ju utan tvekan när jag får se en liten glimt av Jezzie, vår underbara hund, och hur jag trots hennes dåliga hörsel direkt försöker kalla på henne genom Ipaden där hemma. Sekunden man ser att hon känner igen mig på skärmen och öronen viker sig bakåt och svansen börjar gå så slås man av en sådan längtan av att bara vara där och få krama om henne. Världens finaste varelse, hunden. Som alltid vill leka när du vill göra annat, och är totalt ointresserad av dig när du bestämt dig för att faktiskt spendera tid med den och vill leka. Som skäller på alla smällare runt nyår, och gräver in sig i häcken under sommaren där hon kan få skugga. Hon som alltid älskar mig, och hon som jag alltid kommer älska.

Som sagt, totally made me day, eller the day after, eftersom samtalet var runt 11 på kvällen för mig.

Avslutar med en bild på husse och hund, som helt klart visar
hur deras relation varit i hela hennes liv.

Med trötta hälsningar,
Robin

End of Term 1!

Termin 1 är slut, 10 veckor av skola har passerat, 30 to go.

Utan att ha riktigt märkt det har tiden flugit förbi. Med ett jävla tempo har man alltid haft saker i tankarna och inte riktigt hunnit stanna upp och tänka efter hur långt tid jag har varit här. Det känns som att jag bara varit här för en liten stund, men samtidigt känns det som att det var en evighet sen jag lämnade Sverige och träffade alla underbara människor.

Termin 1 är som sagt slut, och vad jag tycker är intressant är hur sammanhållningen i klassen förändras på bara ett par veckor, och i vilket tempo som klassen jobbar för att få en så bra sammanhållning som möjligt. Under tre år på gymnasiet så kände man först i slutet av tiden hur härlig ens klass var och att man faktiskt skulle sakna dem. Nu känner man hur folk jobbar för att bygga den här sammanhållningen snabbare, eftersom vi faktiskt bara har ett år tillsammans.

Dagen spenderades med att slänga ut soffor och fåtöljer i den 20 gradiga solen, dricka öl med läraren och animation students, och allmänt njuta av livet. Stämningen var verkligen på topp, och man kände en liten försmak på hur sommaren kommer vara.

Avslutar med "the million dollar shot" på Matthew och Harry, what a combo!

Mormors dag!

Mormor, Tanten, Kerstin, Världens bästa.

Kärt barn har många namn. Och om det aldrig varit mer rätt än här. Det finns bra människor här i livet, de finns människor som man betraktar som dem bästa, dem som alltid finns där och lyssnar och som man älskar. Sen har man min mormor. Hon är bättre än alla dessa människor, tillsammans. Hon är människan som alltid bryr sig, ställer upp och lyssnar, oavsett hur hon mår och känner sig. Egoism finns inte i hennes tankesätt, och hon sätter andra före sig själv i alla lägen. Det är svårt att förklara min mormor, för att ord är oftast inte nog. 

Hur ska man kunna förklara att en människa är så bra som en människa kan tänkas vara? Hon är inte människan som inte säger nej, hon är människan som älskar dig oavsett, och hon är människan som kan se på en direkt om någonting inte riktigt stämmer. Nej, det är svårt att förklara tant Kerstin, för hon är så mycket bättre än vad jag hittills förklarat och lite till.

Min mormor, som spelade fotboll med mig i trädgården när jag var liten, som fortfarande tror att hon kan vinna över mig i "sätt-handflatorna-mot-varandra-ta-sats-och-putta" leken, och som kan avgöra på 5 sekunder ifall vi sitter vid datorn eller inte när hon ringer. Mormor som fortfarande tror att våfflor och pannkakor är det godaste vi vet, att vi är intresserade i alla böcker och artiklar hon hittar till oss, och blir lika "chockad" varje gång vi säger att vi är bakfulla, fastän det är Söndag och att det var likadant förra veckan. 

Min mormor, som har haft alldeles för många motgångar här i livet. Det kan inte vara lätt att vara laktosintollerant, glutenallergiker och elöverkänslig, och att ha en gammal ryggskada på det. Men trots det så hjälper hon alltid med Jezzie, erbjuder alltid oss att laga mat till oss och är alltid intresserad av vad vi gör eller ska göra. Hon är en kämpe med det godaste hjärtat som finns, och jag kan prata för både mig själv och mina bröder att vi älskar dig mormor, och hoppas du får den bästa dagen du möjligtvis kan få.

Mormor kör "Albanen", Julafton 2010. 

Jag älskar dig lite extra eftersom jag är din favorit och ditt bästa barnbarn. 

Med kärleksfulla hälsningar,
Robin

Hur det är att vara svensk i Nya Zeeland.

Det finns 6 saker som man får uppleva om och om igen som svensk här i Auckland:

- Folk tror att människor från Finland och Sverige är samma sak, och tror att vi kan dricka alkohol som dem. Det slutar illa alldeles för ofta.

- När man hör en ABBA låt, som faktiskt är ganska populärt här, så finner man sig snabbt sjungandes på låtarna, av den enkla anledningen att det är någonting från Sverige.

- Man är Schweizare hälften av gångerna då folk inte riktigt vet skillnaden.

- Folk som inte vet var man är ifrån men hör en prata svenska tror man kommer från Tyskland.

- Folk tror att Sverige ser ut ungefär som Grönland, och att man som svensk borde kunna stå ut med hur mycket kyla som helst, även om man har shorts och linne på sig.

- Sist men inte minst så tror man att alla som kör med en Volvo kommer från Sverige, och kollar automatiskt in i varje sådan bil som passerar.

Glädje, Dans och massvis av människor!

Det känns som att man har hört om allt för mycket tråkiga saker den senaste tiden, händelsen i Norge, flygkraschen i Ryssland och som alltid svälten i Afrika för att ta några exempel. Idag var det dags för en bra sak istället. Idag var det invigning av Rugby World Cup som hålls här i Auckland, och värt att veta är att rugby är Nya Zeelands nationalsport.

Gatorna var överfulla, inga bilar kom fram då det överallt var människor som sprang runt på gatorna, viftade med flaggor, dansade i gatukorsningarna, och kramade var och varannan person. Folk sjöng, folk skrattade och folk var väldigt berusade. Vad man verkligen såg i folks ögon var glädje, och man kom på sig själv stå och le eller skratta åt alla olika sorters människor som var målade i ansiktet, klädda i sina länders flaggor och färger.

Detta är troligtvis årets höjdpunkt här, och de närmsta 6-8 veckorna gissar jag att jag inte kommer höra mycket annat än rugby hit och rugby dit, även om jag fortfarande föredrar sporten under vatten. Men man kände verkligen glädjen i luften, och det var folkfest som aldrig förr. Vad som är säkert är att detta med största sannolikhet aldrig skulle hända i Sverige, och aldrig med liknande effekt. Här fanns människor av från alla deltagande nationer dansandes på gatan (Förutom Irländarna, dem hittade jag bara på pubarna, true story) skrattandes och kramandes med varandra. Hade det varit något liknande i Sverige hade det troligtvis slutat med huliganbråk mellan alldeles för berusade danskar och svenskar som med största sannolikhet varit liiiite för gamla för att det ens skulle kunna tänkas vara acceptabelt. Lite lönnfeta medelålders män liksom.

Jag lägger upp lite bilder på Facebook när jag gått igenom dem!

Med glada hälsningar,
Robin.

Rugby World Cup incoming!

Vecka 8 av 10 av Term 1 snart klar, äckligt snabbt går tiden här nere faktiskt. Känns inte som att jag har varit här i 1 månad och 11 dagar om man säger så. Plåtningar hela veckan, och har fått mitt student ID, finally, så har kunnat börja gymma igen.
 
Antingen så väger kilona mer här på Nya Zeeland eller så har jag blivit en stor del svagare, tyvärr tror jag på det sistnämnda.

Rugby World Cup börjar i Auckland imorgon, de stänger av gatorna, gatan mitt emot min lägenhet är bevakad 24/7 av poliser, då ett av lagen bor på hotellet mitt emot, bussarna får man inte plats på, gatorna är fulla av turister som inte vet vart dem ska ta vägen och det är fullständig rugby hysteri från Nya Zeeländarna. Detta är som boule-VM för pensionärer, decenniets höjdpunkt.

Jag håller mig till rugby under vattnet for now, om man säger så.

Med svaga hälsningar,
Olsson!

Bay of Islands

Har haft min bästa helg än så länge här på Nya Zeeland, spenderat i Paihia, Bay of Islands.

Vad som är säkert, det är att jag aldrig kommer att bli en ”fiskemänniska”. Jag har träffat Nya Zeelands spearfishing champion, ölat på världens näst äldsta fiskeklubb och spenderat en helg med människor som troligtvis snackar om fiske i sömnen. Inte har jag blivit ett dugg mer intresserad av det för de. De snackar om det ena och det andra, jag nickar och håller med och ser inte skillnad på varken kingfish eller snapper eller allt vad det heter.

Men shit, om någon har sett världens natur på sin bästa sida denna sommar, så är det jag. Big Sur, Yosemite Park och Bay of Islands...Jag rekommenderar varenda människa på denna jord att besöka dessa platser någon gång i sitt liv. Jag har besökt dessa platser innan jag är 20 år fyllda, jag kan knappt tänka mig vilka platser jag kommer se innan jag är 30.

Bay of Islands, vilket ställe. Lördagen startade med en simtävling, med snorkel, mask och fenor, där man ska simma mellan 2 öar, ca 4 km. Jag har nog aldrig varit med om någonting så utmattande. Direkt efter, och då menar jag verkligen inom en minut efter att loppet är avslutat, hoppar vi på båten, och ger oss iväg för att spearfisha, vet inte ordet på svenska, bland öarna. Helvete vilken natur, vilket landskap, och framför allt, vilket vatten. Klarblått vatten i sin renaste form, och att snorkla omkring här bland fiskstim och massa rev var en upplevelse jag inte kommer att glömma.

Senare på kvällen så känns det som att jag blir slängd tillbaka 5 år i mitt liv, när vi kliver in på den lokala baren, jag och 2 andra killar som också var med och tävlade. På ”dansgolvet” har vi killar som bråttas, vid biljardbordet så har vi killar som står och låtsasjuckar varandra innan de ska skjuta och när det kommer in en någorlunda good looking tjej så vänds alla blickar dit och killarna stimmas runt dem. Det kändes verkligen som högstadiet igen. Men kvällen var inte dålig för det, trevligt folk, bra öl och nya bekantskaper. Jag måste ju säga att det inte är första gången jag ”går ut för ett par öl”, men slutar kvällen med att sluka jägerbombs och tequila. Och tyvärr har jag en dålig vana av att behöva gå upp innan 0700 morgonen efter var gång också. Jag måste sluta skryta om hur svenskar kan dricka också, jag får det att låta som att jag är en jävla finne, senaste gången slutade det med att jag hade shottävling med en 24-årig alkoholist. Han betalde såklart.

Kan väl även nämna att detta inlägget skrivs alldeles för onyktert klockan 2 på natten, och som sagt, jag ska gå upp innan 7 imorgon för en dag med fridykning, spearfishing och fotografering. Känns som att det kan bli en bra dag ändå. Livet.

Mitt nya smeknamn är Sven, för det är det svenskaste namnet folket här vet. I kind of like it.

Med Onyktra Hälsningar,
Robin ”Sven” Olsson

Sommaren 2011... Jävlar ja.

Sitter i lägenheten och summerar upp min sommar nu när augusti månad börjar ta slut.

Ett ord som ständigt kommer tillbaka i tankarna är wow. Vilken jävla sommar jag har haft.

Satt och diskuterade med baconbror innan att man gärna hade gjort om allting från och med balen och framåt en gång till.

Krigsmålning inför volleybollturnering, segervrålen efter en vunnen match och glädjen i allas ansikten var fan obeskrivligt bra.

Bad i Tegnersfontänen, hulahula dans på Nova och alla sjuka saker vi gjorde under poängjakten var otrolig. Fan vad lycklig man var den dagen.

Från sekunden man vaknade på studentdagen tills man däckade i stora-rummet natten efter var ju den bästa tiden någonsin. Champagnefrukost, avskedet till alla lärare, utspring i stadsparken och resan på flaket. Oförglömligt.

Resa iväg med världens skönaste grupp till världens underbaraste ställe, Kalifornien, i 2 veckor var som uppgjort för succé. Man såg ångesten i allas ögon när vi skulle resa hem, jag tror alla gärna hade kunnat stanna där en vecka eller två till. 

Mellanlandningen i Sverige, där jag gör allt för att träffa alla jag hinner med, var verkligen inget att klaga över. Att kolla på massvis med hästar i Skanör och göra pizza i min nya favoritlya är hur man spenderar sin sista tid i landet perfekt. 

Att avsluta sin sommar genom att påbörja någonting helt nytt och spännande är någonting jag absolut inte ångrar det heller. Om 2 dagar går vi över till vår här, och våren är ofta en språngbräda för sommaren, en upptakt och uppladdning för någonting bra, våren är en tid för glädje, spänning och nya möjligheter. Så ska min vår vara iallafall.

Med soliga hälsningar,
O 

Mindre saknad, mer längtan.

Känner att det får vara nog med all saknad, och dags att börja längta lite istället. Jag längtar till sommaren. (December-Februari). I sommar ska jag:

- Lära mig surfa. Vem som helst kan utmana mig i surfing när jag kommer tillbaka om ni vill förlora.

- Ta ett dykarcertifikat. Undervattensfoto låter ganska så awesome om jag får säga det själv.

- Simma med delfiner. Ganska så asfett ju.

- Förhoppningsvis hoppa Bunjyjump nere på sydön.

Kommer väl kännas rätt okej att ligga på stranden på julafton också.

Får passa på att önska alla LBS:are ett bra läsår. Alla nya 3:or, se till att ert år blir awesome, men det blir inte det om inte ni jobbar för det. Det är värt allt slit, jag lovar. Studenten är oförglömlig, från start till slut.









Mitt väder här i Auckland, i slutet av vintern. Jag gillar det.






Med förväntansfulla hälsningar,
Robin

Californication!

Vegas, Midsommar i Los Angeles och Dejavu på Six Flags.

Sitter och drömmer mig tillbaka till sommaren i Californien, med lite Red Hot Chili Peppers och Filmredigering av allt filmmaterial från resan (Bättre sent än aldrig). Hade jag fått göra om en resa i mitt liv hade det blivit den resan. Jag saknar till och med bilresorna, massvis av timmar bara sittandes och hålla andra vakna, filmmusiktävlingar, raptävlingar och vindruvekrig. En resa jag kommer göra om, utan tvekan.

Fredagkväll. Matlagning, rapportskrivning och Family Guy, the way to do it. Imorgon är det fotografering och costumeparty. Söndag bakfull och Uv rugby. Bra Helg, bra helg. 

Med nostalgiska hälsningar,

Bacon

Lite ord om ensamhet och saknad.

Auckland, en stad med 1,5 miljoner invånare, med affärer överallt, nattliv runt hörnet, människor på gatorna vid alla tidpunkter och massvis med möjligheter. Ändå känner man sig så jävla ensam. Att förklara känslan man har i bröstet är inte det enklaste, då det är svårt att finna ord som beskriver hur man känner. Man träffar alltid människor, folket i skolan, mina roommates, senast en man från Pakistan som jag pratade med om allt och inget på väg hem från Devonport. Men ändå känns det som man inte träffar någon alls.

Jag har ingen Andy här att äta middag med varje onsdag.

Jag har ingen Thure här som jag kan gå och gymma med.

Jag har ingen Sofia här som verkligen ser mig för mig, där jag kan vara mig själv.

Jag har ingen Rödhårig jävel som jag kan jävlas med.

Jag har ingen Jylle som det kvittar hur länge sen vi träffades sist, vi tar vid direkt där vi slutade som jävla polare.

Jag har ingen Baconbror eller Baconmamma som kan dela min kärlek till bacon med mig. Sen att jag och Baconbror gillar bacon mer än Baconmamma är en annan sak.

Sen har jag inte längre några LBSare att umgås med, skratta åt, jävlas med. Lärarna inkluderat.

Sist men inte minst har jag ingen familj här, som jag kunnat luta mig tillbaka mot i 19 år. Ingen Pappa här som gör pulvermos och köttbullar till mig på Lill-Babs måndagar, jag har inte Björn här som kan skjutsa mig när jag ska festa och snacka om (alltid samma) människor. Jag har inte Jonas som i 19 år varit både för jävlig (Mest för jävlig) och sjukt bra. Och jag har inte Mamma här som direkt ser på mig om någonting är fel, vill prata om allting, och som vet att jag lyssnar när hon behöver det.

Såhär ser mitt liv ut i 10 månader till. Ca 40 veckor av hemlängtan, saknad, ensamhet, sol, underbar natur, storstad, nattliv, nya människor, dykning, surfande, badande, möten med människor och minnen för livet.

Nej, allting är inte bull. Det är fortfarande värt det.
















Med smått ensamma hälsningar,
Robin

8 Augusti, 2011.

Inflyttning, Undervattensrugby och Födelsedagsfirande.

Första veckan i ett okänt land kan tydligen innehålla många saker. Första tiden här har inte varit några veckor då jag kunnat slappa eller ta det riktigt lugnt, och det kanske är det bästa nu i början när man mest längtar hem när man hinner tänka efter.

Flyttade in ikväll, Downtown, och jävlar vad fint det ligger. Runt hörnet ligger affären, tjugo meter därifrån ligger: Bankomat, Kina restaurang, Gatukök, Liquor Store, Kebabställe, en bar, Rockshop och Biograf. Man ska verkligen inte klaga. Stället är en liten lägenhet med 4 andra killar från alla ställen i världen, mitt i stan, cirka 50 meter från Queen Street, huvudgatan i Auckland CBD (Central Business District).

Hade min första träning igår, tränade undervattens rugby med Aucklands UV rugby lag. Jävlar vad dåliga dem var säger jag bara. Jobbigare att träna med sådana spelare också, dog ett par gånger.

I fredags var det födelsedagsfirande för en ryss som tydligen inte vet hur man dricker (!). Jag märkte inte om han kunde det eller inte då jag, enligt ryktesväg, var svinfull. Det minns inte jag. Vad jag dock minns är att Nya Zeeländare inte kan dricka ordentligt, och de går ut på krogen klockan 8 på kvällen och går hem till midnatt. Det var väldigt komiskt.

För var dag som går längtar jag hem mer, men jag börjar också vänja mig mer och mer för var dag jag spenderar i Auckland. Vad jag också börjar inse, är att ju mer tänker efter, desto mer inser jag att jag börjar älska denna staden. Att varje dag få se solen gå upp över böljande kullar i en helt otrolig natur är inte någonting alla kan säga att de får göra. Naturen, stadslivet, och framför allt, människorna. Stereotypen om den kalla, tråkiga och sura svensken har aldrig stämt in bättre. Här är folket hjälpvänliga, artiga och glada, det är inte folk man behöver ha pratat med innan eller att man själv behöver ta kontakt, de kommer fram till en och snackar.

Dock kan jag inte säga att jag inte saknar Eslöv. Denna lilla, kalla, tråkiga och händelsefattiga lilla by har så många underbara människor som man egentligen inte kan vara utan. Jag borde egentligen inte klara mig länge till här på andra sidan jordklotet utan att få träffa alla underbara människor jag känner. Men ett tag till står jag nog ut. Jag har ju alltid facebook och skype, och min mor som mailar varannan minut och berättar om allting som händer och undrar vad som händer med mig. Det är ok.

Med Underbara Hälsningar,
Bacon Bacon Bacon Olsson (Robin Dan Åke Bacon)

Skoldag 1, Check.

Värme, äventyr och exotiska platser. Nya människor, olika kulturer och minnen för livet. Förväntningarna har varit många sen dagen det damp ner ett mail i inboxen med beskedet att jag kommit in på South Seas Film & Television School för att läsa Digital Photography i Auckland, Nya Zeeland.

För att sammanfatta de här första fyra dagarna så är nog kyla det bästa ordet jag kan hitta. Kallt väder, regn, mörker och dåligt isolerade hus. Skolan är en liten skola där jag ännu inte träffat någon utanför min klass på skolområdet och ligger i förorten Glenfield, ett område kanske tråkigare än Eslöv stad. Vår klass består av sju stycken svenskar, en kines och resten Kiwis, dem ”vita” på Nya Zeeland. Det var det exotiska det. Nu slutar Björn, den andra svenska killen, eftersom det inte kommer att finnas naturfoto i kursen, någonting han blivit lovad och har spenderat massor av pengar och tid för att komma ner här för att sen inse att det inte alls är som han tänkt sig, inte ens i närheten. Lite synd, när jag precis lärt känna honom och det verkar som att han är en riktigt härlig kille som jag gärna tagit en öl med på helgerna.

Men inte deppar jag ihop för det. Nya tag, och bara till att lära känna nya människor. På måndag (8/8) flyttar jag in till centrum, otroligt taggad på detta, jag tror att det kan förändra hela min bild av Nya Zeeland. Jag har bott i International House dem här första nätterna, ett studentboende som består av 6 personer, 4 svinsköna svenska filmelever, 1 amerikan jag inte hunnit prata med och en av killarnas tjej, Maria, som också går i min fotoklass. Soffan de har fungerar, men jag ser verkligen fram emot att få min egen säng och att kunna packa upp mina saker från resväskan.

Om cirka en månad börjar det, enligt ryktena, att bli varmare, och det är kanske då man börjar få lite känn på hur det här året kommer att vara, eftersom jag faktiskt inte komma vara här särskilt mycket under vintern, vilket känns ganska så underbart.

Har nu haft min första skoldag, visserligen 2 veckor sent, men det känns inte som en omöjlighet att komma ifatt vad de har gjort innan. Klassen verkar ha alla klassiska typer av människor, de blyga människorna som hörs ungefär som möss när de ska tala inför klass, den där personen som alltid kommer försent på morgonen, en som lämnar in allting försent, en som ska kommentera allting och är bästa polare med alla, enligt honom själv åtminstone. Sen har vi mitt personliga hatobjekt, lärarens favorit. Det är svårt att få ett bra första intryck när man på 5 minuter inser att läraren tycker att han är lite bättre än alla andra. Killen verkar vara en härlig social kille som gärna hjälper till och samtalar, men när man efter 2 veckor i skolan är bästa polare med läraren så vet jag inte riktigt hur jag ska tänka. Jag gissar att det är helt omöjligt att inte ha favoriter som lärare, det är alltid folk man gillar mer och folk man gillar mindre, så det är ju någonting jag får ta, läraren verkar inte ha några problem med mig i alla fall, så jag får väl vara nöjd.

Verkar inte vara världens roligaste kurs nu så här på Term 1. Mycket tekniskt och teoretiskt, inte direkt därför man ansöker till skolan, men fruktansvärt nödvändigt. Jag tror redan efter en dag i skolan att jag kan utveckla mina plåtningar och fotokunskaper avsevärt genom att använda mig av dessa tekniker som Marco lär ut.

Har räknat lite på min budget och insett att jag, om mina beräkningar är rätt, kommer att kunna klara mig svinbra med min budget, och möjligtvis kunna avsätta lite pengar för en resa ner till sydön och besöka Sagan om Ringen byn och hoppa bungyjump, igen. Kanske lite häftigare när man hoppar från 134 meter ner mellan två berg. Adrenalin här kommer jag.

Jag saknar ju alla polare och min familj där hemma något som in i helvete. Men ändå tänker jag på att jag nog skulle kunna tänka mig att åka vidare när jag är klar här, för att göra någonting annat någon annanstans. Jag vill kunna säga att jag gjort allt med mitt liv när jag gammal, och jag vill bilda familj och skaffa barn jag också någon gång i livet, så varför inte göra allting sådant man inte ”hinner” eller ”kan” göra sen nu? Dem säger att man bara är ung en gång, så varför inte ta vara på det och leva det här jävla livet alla snackar om? Självklart måste jag hem igen, jag måste träffa alla polare igen, alla fina underbara människor som har gjort mig att både tänka en och två gånger på att skita i alltihop och bara åka hem för att få vara med dem istället. Alla texter, sms och allt folk sa till mig när jag skulle åka var det finaste och bästa jag någonsin varit om, och min ångest när jag väl gick iväg från min gråtande mamma på flygplatsen var det värsta jag någonsin varit med om, det är inte någonting jag vill vara med om igen.

Kvällarna är värst, det är då jag saknar alla vänner och familj mest av allt, och även om jag skulle vilja vara utan saknaden så skulle jag också aldrig vilja vara utan den, eftersom jag vet att jag inte kommer bli av med den, för saknaden kommer alltid finnas kvar, tills dagen jag ser alla underbara människor igen.

Men detta året är ju dock bestämt till att vara sjukt jävla bra, så deppa ihop tänker jag aldrig göra. Jag ska fan få med mig sjuka minnen och erfarenheter när jag beger mig i Juni månad och som min mor sa så kommer jag att vara samma människa när jag kommer tillbaka, men ändå inte. Jag kommer vara ett år av erfarenheter äldre, där jag har fått klara mig själv, talat ett främmande språk (Inte allt för främmande) dagligen och inte kunnat förlita mig på någon riktigt som jag kunnat göra i 19 år hemma.

Och alla som saknar mig. Jag omformulerar mig. Allihopa, vi ses om 10 månader, kommer gå svinsnabbt, och när jag kommer tillbaka så gör vi kaos.

Med dem vänligaste hälsningarna,
Robin Bacon Olsson.