En snabbvisit hem.

Det är intressant egentligen, hur en sådan liten sak som ett skype samtal kan ljusa upp hela ens dag. Man tänker inte på det, men man ser saker lite bättre helt plötsligt. Man får en inblick av att allting är som det ska vara där hemma, förändring men ändå samma gamla grej.

Och bemötandet, det är väl det bästa.
En Pappa som på frågan: "Vill du prata mer med Robin?" enkelt svarar: "Näe."
En mor som, trots att hon filmar allting, berättar saker som: "Nu går jag ner för trappan". Wow.
Björn, som det första jag hör av hans röst på två månader är: "Du har fan inte blivit grannare!"
Jonas, som inte ens säger något, utan ger mig fingret, och bestämmer sig för att det inte är nog, så han ger mig det andra också.
Bäst på hela samtalet är ju utan tvekan när jag får se en liten glimt av Jezzie, vår underbara hund, och hur jag trots hennes dåliga hörsel direkt försöker kalla på henne genom Ipaden där hemma. Sekunden man ser att hon känner igen mig på skärmen och öronen viker sig bakåt och svansen börjar gå så slås man av en sådan längtan av att bara vara där och få krama om henne. Världens finaste varelse, hunden. Som alltid vill leka när du vill göra annat, och är totalt ointresserad av dig när du bestämt dig för att faktiskt spendera tid med den och vill leka. Som skäller på alla smällare runt nyår, och gräver in sig i häcken under sommaren där hon kan få skugga. Hon som alltid älskar mig, och hon som jag alltid kommer älska.

Som sagt, totally made me day, eller the day after, eftersom samtalet var runt 11 på kvällen för mig.

Avslutar med en bild på husse och hund, som helt klart visar
hur deras relation varit i hela hennes liv.

Med trötta hälsningar,
Robin