måndag 27 februari 2012

SYDNEY!?!

ONSDAG
Min första natt och sen första dag i Sydney var ju utan tvekan intressanta. Det börjar med att jag kommer till mitt backpacker där jag flyttar in med två svenska tjejer och en asball man från New York,(Boende fixat där också thank you very much.). Och blir ju självklart utdragen på "ett par öl" som slutar med en vinglande Robin som försöker hitta hem igen 5 på morgonen.



TORSDAG
Morgonen därpå så är ju tanken att det ska fotograferas, så lagom tidigt blev det march mot utkikstpunkter över Operahuset och Harbour Bridge. På vägen hinner jag med världens snabbaste klippning, under 5 minuter kort, och då snaggade jag mig inte ens, och därpå en äckligt lång promenad i 28 grader, inte ett moln och främst av allt inte en droppe solkräm i sikte.



Man kan inte riktigt säga mer än: Livet.




FREDAG

Fortsättningen av min resa till Sydney kommer definitivt gå till historien. Efter att spenderat en dag på världsberömda Bondi Beach med Eddy, min roommate, anlände Kasper, öl inhandlades, och drickandet påbörjades med ett gäng Irländare. Största profilen var utan tvekan en irländare som av någon anledning tog av sig ett klädesplagg per glas vin han drack, och i slutet satt han helnaken och pimplade vin, till inte allt för mångas förtjusning, men som definitivt fick mig att skratta en hel del.

LÖRDAG: Bondi Beach. Sol. Hav. 28 Plus och inte ett moln på himlen. Vad ska man säga? 



















SÖNDAG
Att beskriva min söndag blir definitivt svårt. Det var en dag där verkligen allting hände, och som jag aldrig kommer glömma.
Följande händelser bevittnade/upplevde jag på Soundwave 2012:
- Crowdsurfade till A Day To Remember.
- Lost Prophets trummis kastade en trumpinne i pannan på mig.
- Corey Taylor gav mig fingret.
- Såg en polis som crowdsurfade.
- Marilyn Manson hällde kokain i sin gitarrist hår.
- Slash gästspelade på Alter Bridges spelning
- En tjej svimmade i mina armar. (Jag är såpass charmig.)

Följden av detta var en stel nacke, ont i fötter, huvudvärk i 2 dagar, trött som ett as, sår över halva kroppen och en bula i pannan. Men varenda liten sak var så värt det. Soundwave festival har varit den fetaste festivalen jag besökt, hands down, och att få uppleva Slipknot och In Flames på samma festival har varit något jag velat sen år tillbaka.





































Måndag:
Jag vaknade upp med att knappt kunna vrida nacken, tidigt som fan. Men det gjorde ingenting. Jag skulle få träffa min mamma efter 7 månader och 1 dags väntan, och även om hon blev en timme sen så var det fruktansvärt skönt att få se hennes vinterbleka ansikte le mot mig än en gång på Sydney Central.














Vi tog och besökte Sydney Opera House som en del av min arkitekturuppgift, där jag hade tänkt att jag kunde plåta även insidan, med opera salen och konsert salen o.s.v, men fick efter touren börjat reda på att det inte var tillåtet av copyright själ. Lagom besviken avslutar vi touren, och vi beger oss för att äta. Efter att vi gått en liten bit vänder sig Kasper och Mamma och undrar vart fan jag har begett mig. Jag står och pratar med två tatuerade killar, och ropar på Kasper att han ska komma snabbt så att han kan ta ett foto, snabbt som satan. Han fattar inte först men ser sedan deras ansikten ordentligt och frågar: Är ni... ”Anders” säger jag, och ”Peter” fyller Anders in. 
Vem jag då har sett på ett litet avstånd är Anders Fridén och Peter Iwars. Sångare och Basist i bandet In Flames, som jag såg för första gången live 2008, och som jag sedan dess sett 4 fler gånger. Detta är bandet jag älskar. Jag tycker inte om dem. Jag älskar dem, och att se dem utanför operahuset i Sydney efter en sådan helg jag har haft var det som gjorde min helg helt perfekt. Träffa nytt fint folk, både från Staterna och Irland, Gå på Soundwave festival, träffa min mamma igen och att få träffa, skaka hand och fotas med sångaren och basisten i In Flames är mer än vad en vanlig dödlig som jag kan begära över en helg. 




















Berätta gärna om ni på något sätt har överträffat min helg. I dare you.   

tisdag 7 februari 2012

Det går bra nu?

Jag har så mycket att berätta, men så lite tid att göra det på. Att prioritera bloggande när man har beautyshoot, fashionshoot,öldrickande, nudeshoot, pre final project, final project, Sydney resa, field trip, mamma kommer på besök, R & co kommer på besök, öldrickande, Kasper har nyss anlänt, gymmande, solande, badande, dykarcert, öldrickande, sista detaljerna innan lägenheten är klar, spontanresor och öldrickande att göra. Jag skriver gärna, men det är väldigt sällan jag orkar när man spenderar dagarna i skolan från 8-6 och sen hem och gym och matlagning. Och när sedan mitt alkoholkonsumering har ökat med sisådär 400% sedan inflyttningen med andra svenskar så blir helgerna väldigt upptagna också.  

Sista 4 månaderna i Auckland på ett ungefär, där jag har att se fram emot, förutom skolan, tatuering, dykarcert, Sydneyresa, Soundwavefestival (Slipknot, In Flames, Limp Bizkit, A Day to Remember, System of a Down, o.s.v.) och besök från del underbara person. Som Tanten t.e.x. Förhoppningsvis kan jag träffa henne lite snabbt i Sydney när hon anländer, vilket bara gör det till 18 dagar tills jag får träffa henne igen, och annars får jag träffa henne om 1 månad och 5 dagar. (Om jag minns rätt.) Och det kommer inte bli underbart BARA för att hon kommer skämma bort mig som den favoritson jag är, utan också för att få visa henne en liten liten snutt av vilket liv jag har levt här nere i snart 7 månader.

Avslutar med en bild som beskriver en hel del om mitt liv här nere, en bild på två av mina 3 nya flatmates, och en bild på köttbullslegenden himself!



(Ingen av bilderna är för övrigt tagen av mig, även om jag har en indirekt medverkan i varenda en av fotona.)