Att börja försöka förklara hur bland dem bästa dagarna i mitt liv har varit är allt annat än enkelt. Att med ord både förklara för dem som inte var där vad jag har gjort och samtidigt kunna beskriva allting, varje känsla och rysning när man ser den här perfekta utsikten, det vackraste naturen ens öga någonsin skådat, bättre än man sett på film och foton, det är svårt. Mina senaste dagar har varit en upplevelse från soluppgång till solnedgång, och efter det, med personer jag både känt ett tag, och även människor jag lärt känna över en natt och några öl.
För att vara lite informativ åtminstonde. Resan började i Onsdags, en planerad Field Trip till Hahei, en liten by i Coromandel, cirka 3 timmar från Auckland. En resa som innehöll det mesta. Soluppgångar på stranden, nattfotografering, shottande av 75 % Rom, och djupare samtal i mörkret vid havet 2 på natten, över ett par öl. Det är svårt att beskriva känslan man känner varje dag man gör någonting sådant här, för man tänker konstant tillbaka på Sverige, och hur ens liv såg ut för ett år sen, och hur det kommer se ut om ett år framåt. Man undrar vad alla ens vänner gör en vanlig torsdag kväll när jag ligger på Hot Water Beach, en strand med vulkanaktivitet i närheten, och man kan därför gräva sig gropar med kokande vatten och lägga sig i. (Inte för att jag grävde någonting, jag skötte självklart översikten av arbetet och levererade öl till törstiga arbetare.) Det är en helt annan nivå på livsstil här, och man måste ofta stanna upp, ta ett djupt andetag, och ta in allting för att hinna med. Och känslan man känner, när man verkligen tänker, och menar det, "Jag lever ett underbart liv just nu", den är helt perfekt, och är nästan allt man kan begära av livet.
Härifrån skapades det nya kontakter, och jag fann mig fredag morgon sitta bakfull i en bil åkandes söderut, mot staden Rotorua, med Leon, en filippinsk pundare, (Inget negativt, världens skönaste och roligaste kille), och två backpandande tjejer från England som vi mött dagen innan som bodde på samma bed & brekfast. Och på något sätt kändes det som att det var här resan började på riktigt. Det var nu jag kände mig fri, det var detta jag kom hit för. Hahei var väldigt planerat, och vi hade uppgifter att fota, och folk omkring en hela tiden. Men nu var allting på känn, vi gjorde vad vi kände för, vi körde vilse, skrattade åt det, och körde vidare. Vi bokstavligt talat lät ett mynt avgöra vart vi skulle köra. Krona för vänster, klave för höger, mer än en gång, och denna känslan var det bästa. Och det var nya människor, jag kände inte Leon särskilt bra, men det gjorde ingen skillnad. Ingen av oss kände tjejerna från England, men det var vad som gjorde resan ännu mer intressant. Vi hade ingen plan, inga beslut var bestämda sen innan, och vi gjorde endast vad vi kände för. Detta är varför jag är här, hela min resa, hela mitt liv strävar efter den här "Jag lever ett underbart liv just nu" känslan, och att få uppleva den varje dag, för jag vet att det är då jag mår bra. Det är då jag är jag, och det är då jag känner att jag är på rätt spår här i livet.
"We're just ordinary people, we don't know which way to go, cuz we're ordinary people, maybe we should take it slow" - Ordinary People, John Legend.
Vi fann oss lyssna på den här låten i bilen, och ingen av oss var väl mycket till att sjunga till musiken i bilen, men när den här refrängen gick igång, precis efter en av våra myntsinglingar, så, på något sätt kändes det magiskt. Alla började ganska tyst sjunga med under hela låten, och i slutet sjöng vi alla för full hals, eftersom låten var så passande, och den satte oss i ett sådant jävla bra humör. När låten var slut så började vi skratta, än en gång lite smått, till att i slutet vara nära till gråt av skratt, och ingen visste egentligen varför, men vi visste att vi hade en anledning till att skratta, och ingen förklaring behövdes.
Efter det här ledde vägen oss till Hamilton, där vi än en gång inte hade en aning om vad vi skulle göra, och vi lämnade beslutet till den lokala killen som jobbade på macken bestämma vad vi skulle göra. Hamilton Gardens, det bästa stället jag någonsin sett för olika sorters fotografering, av den enkla förklaringen att de hade allt. Här har de byggt upp olika miljöer från olika länder, allt som är riktigt typiskt, och gjort det på ett sådant superbt sätt. Vi hade tänkt oss att bara stanna till en liten stund i Hamilton, eftersom det bara var på vägen hem till Auckland, och det slutade med att vi stannade i 3 timmar. 3 timmar ingen av oss verkade missnöjda med att spendera tillsammans, där vi träffade på alla sorters olika människor, och alla olika sorters miljöer.
Denna helgen har övertygat mig ännu mer om vad jag vill göra som mitt slutprojekt eller som ett projekt i sommar när jag är här. Resefotografering, Landskapsfotografering och allmän naturfotografering. Nya Zeeland är ett sådant underbart ställe att det förtjänar att få tid avsatt bara för att åka runt och se dem böljande kullarna, höga bergen och de klarblå haven. Och främst av allt så behöver jag det här. Jag behöver göra vad jag verkligen vill göra just nu, och inte låta någonting hålla mig tillbaka, och verkligen inte en sådan struntsak som pengar. Pengar är en sak jag kan lösa senare, jag har 8 månader till i detta underbara land, vilket betyder 8 mer månader av sol, härligt folk, och 8 månader där jag lever livet på ett sådant sätt jag aldrig trodde var möjligt.
