Värme, äventyr och exotiska platser. Nya människor, olika kulturer och minnen för livet. Förväntningarna har varit många sen dagen det damp ner ett mail i inboxen med beskedet att jag kommit in på South Seas Film & Television School för att läsa Digital Photography i Auckland, Nya Zeeland.
För att sammanfatta de här första fyra dagarna så är nog kyla det bästa ordet jag kan hitta. Kallt väder, regn, mörker och dåligt isolerade hus. Skolan är en liten skola där jag ännu inte träffat någon utanför min klass på skolområdet och ligger i förorten Glenfield, ett område kanske tråkigare än Eslöv stad. Vår klass består av sju stycken svenskar, en kines och resten Kiwis, dem ”vita” på Nya Zeeland. Det var det exotiska det. Nu slutar Björn, den andra svenska killen, eftersom det inte kommer att finnas naturfoto i kursen, någonting han blivit lovad och har spenderat massor av pengar och tid för att komma ner här för att sen inse att det inte alls är som han tänkt sig, inte ens i närheten. Lite synd, när jag precis lärt känna honom och det verkar som att han är en riktigt härlig kille som jag gärna tagit en öl med på helgerna.
Men inte deppar jag ihop för det. Nya tag, och bara till att lära känna nya människor. På måndag (8/8) flyttar jag in till centrum, otroligt taggad på detta, jag tror att det kan förändra hela min bild av Nya Zeeland. Jag har bott i International House dem här första nätterna, ett studentboende som består av 6 personer, 4 svinsköna svenska filmelever, 1 amerikan jag inte hunnit prata med och en av killarnas tjej, Maria, som också går i min fotoklass. Soffan de har fungerar, men jag ser verkligen fram emot att få min egen säng och att kunna packa upp mina saker från resväskan.
Om cirka en månad börjar det, enligt ryktena, att bli varmare, och det är kanske då man börjar få lite känn på hur det här året kommer att vara, eftersom jag faktiskt inte komma vara här särskilt mycket under vintern, vilket känns ganska så underbart.
Har nu haft min första skoldag, visserligen 2 veckor sent, men det känns inte som en omöjlighet att komma ifatt vad de har gjort innan. Klassen verkar ha alla klassiska typer av människor, de blyga människorna som hörs ungefär som möss när de ska tala inför klass, den där personen som alltid kommer försent på morgonen, en som lämnar in allting försent, en som ska kommentera allting och är bästa polare med alla, enligt honom själv åtminstone. Sen har vi mitt personliga hatobjekt, lärarens favorit. Det är svårt att få ett bra första intryck när man på 5 minuter inser att läraren tycker att han är lite bättre än alla andra. Killen verkar vara en härlig social kille som gärna hjälper till och samtalar, men när man efter 2 veckor i skolan är bästa polare med läraren så vet jag inte riktigt hur jag ska tänka. Jag gissar att det är helt omöjligt att inte ha favoriter som lärare, det är alltid folk man gillar mer och folk man gillar mindre, så det är ju någonting jag får ta, läraren verkar inte ha några problem med mig i alla fall, så jag får väl vara nöjd.
Verkar inte vara världens roligaste kurs nu så här på Term 1. Mycket tekniskt och teoretiskt, inte direkt därför man ansöker till skolan, men fruktansvärt nödvändigt. Jag tror redan efter en dag i skolan att jag kan utveckla mina plåtningar och fotokunskaper avsevärt genom att använda mig av dessa tekniker som Marco lär ut.
Har räknat lite på min budget och insett att jag, om mina beräkningar är rätt, kommer att kunna klara mig svinbra med min budget, och möjligtvis kunna avsätta lite pengar för en resa ner till sydön och besöka Sagan om Ringen byn och hoppa bungyjump, igen. Kanske lite häftigare när man hoppar från 134 meter ner mellan två berg. Adrenalin här kommer jag.
Jag saknar ju alla polare och min familj där hemma något som in i helvete. Men ändå tänker jag på att jag nog skulle kunna tänka mig att åka vidare när jag är klar här, för att göra någonting annat någon annanstans. Jag vill kunna säga att jag gjort allt med mitt liv när jag gammal, och jag vill bilda familj och skaffa barn jag också någon gång i livet, så varför inte göra allting sådant man inte ”hinner” eller ”kan” göra sen nu? Dem säger att man bara är ung en gång, så varför inte ta vara på det och leva det här jävla livet alla snackar om? Självklart måste jag hem igen, jag måste träffa alla polare igen, alla fina underbara människor som har gjort mig att både tänka en och två gånger på att skita i alltihop och bara åka hem för att få vara med dem istället. Alla texter, sms och allt folk sa till mig när jag skulle åka var det finaste och bästa jag någonsin varit om, och min ångest när jag väl gick iväg från min gråtande mamma på flygplatsen var det värsta jag någonsin varit med om, det är inte någonting jag vill vara med om igen.
Kvällarna är värst, det är då jag saknar alla vänner och familj mest av allt, och även om jag skulle vilja vara utan saknaden så skulle jag också aldrig vilja vara utan den, eftersom jag vet att jag inte kommer bli av med den, för saknaden kommer alltid finnas kvar, tills dagen jag ser alla underbara människor igen.
Men detta året är ju dock bestämt till att vara sjukt jävla bra, så deppa ihop tänker jag aldrig göra. Jag ska fan få med mig sjuka minnen och erfarenheter när jag beger mig i Juni månad och som min mor sa så kommer jag att vara samma människa när jag kommer tillbaka, men ändå inte. Jag kommer vara ett år av erfarenheter äldre, där jag har fått klara mig själv, talat ett främmande språk (Inte allt för främmande) dagligen och inte kunnat förlita mig på någon riktigt som jag kunnat göra i 19 år hemma.
Och alla som saknar mig. Jag omformulerar mig. Allihopa, vi ses om 10 månader, kommer gå svinsnabbt, och när jag kommer tillbaka så gör vi kaos.
Med dem vänligaste hälsningarna,
Robin Bacon Olsson.
