Lite ord om ensamhet och saknad.

Auckland, en stad med 1,5 miljoner invånare, med affärer överallt, nattliv runt hörnet, människor på gatorna vid alla tidpunkter och massvis med möjligheter. Ändå känner man sig så jävla ensam. Att förklara känslan man har i bröstet är inte det enklaste, då det är svårt att finna ord som beskriver hur man känner. Man träffar alltid människor, folket i skolan, mina roommates, senast en man från Pakistan som jag pratade med om allt och inget på väg hem från Devonport. Men ändå känns det som man inte träffar någon alls.

Jag har ingen Andy här att äta middag med varje onsdag.

Jag har ingen Thure här som jag kan gå och gymma med.

Jag har ingen Sofia här som verkligen ser mig för mig, där jag kan vara mig själv.

Jag har ingen Rödhårig jävel som jag kan jävlas med.

Jag har ingen Jylle som det kvittar hur länge sen vi träffades sist, vi tar vid direkt där vi slutade som jävla polare.

Jag har ingen Baconbror eller Baconmamma som kan dela min kärlek till bacon med mig. Sen att jag och Baconbror gillar bacon mer än Baconmamma är en annan sak.

Sen har jag inte längre några LBSare att umgås med, skratta åt, jävlas med. Lärarna inkluderat.

Sist men inte minst har jag ingen familj här, som jag kunnat luta mig tillbaka mot i 19 år. Ingen Pappa här som gör pulvermos och köttbullar till mig på Lill-Babs måndagar, jag har inte Björn här som kan skjutsa mig när jag ska festa och snacka om (alltid samma) människor. Jag har inte Jonas som i 19 år varit både för jävlig (Mest för jävlig) och sjukt bra. Och jag har inte Mamma här som direkt ser på mig om någonting är fel, vill prata om allting, och som vet att jag lyssnar när hon behöver det.

Såhär ser mitt liv ut i 10 månader till. Ca 40 veckor av hemlängtan, saknad, ensamhet, sol, underbar natur, storstad, nattliv, nya människor, dykning, surfande, badande, möten med människor och minnen för livet.

Nej, allting är inte bull. Det är fortfarande värt det.
















Med smått ensamma hälsningar,
Robin