Juletid.

Jag har inte skrivit här på ett tag, det vet jag, även om jag nu mer än någonsin har haft saker i tankarna. Det är inte att jag inte haft tid, för om det är någonting jag har gott om just nu, så är det tid. Det har helt enkelt varit lusten att skriva, det jobbigt att göra någonting kreativt, eller någonting alls för den delen under jobbiga tider, och julen har absolut varit jobbig.

Mamma har förberett mig hur jobbigt hon skulle ha det under julen sen ungefär Augusti, men vad hon aldrig varnat mig för, eftersom inte kunnat veta, var hur jobbigt det skulle bli för mig.
Jag firade visserligen julafton på det bästa sättet möjligt, och det var inte någonting dåligt som hände, men det var en viss känsla som gnagde i en under hela dagen, och under hela helgen. Ensamhet. Det finns alltid saker här i livet man tar för givet, och julafton är en av dem sakerna, garanterat. Jag förväntar mig att paket ska finnas i min strumpa på morgonen när jag vaknar, att Björn ska försöka klanka ner på julen genom att säga vad han tycker och tänker om den, att Pappa ska säga "äeh" en triljon gånger, och att Mamma ska för en gång skull försöka få oss att bete oss normala på det årliga Julfoton framför granen. Jag förväntar mig pepparkakor och ischoklad framför Kalle Anka klockan 3, där ingen egentligen tittar, men fortfarande närvarar i varje scen, eftersom man kan det utantill och innan. Att sitta vid julbordet, där Jonas retas med mormor för hennes dåliga hörsel, och där vi alltid hånar Pappas brunkål. Jag behöver se Jezzie bli lika glad varje år när hon får leka runt med julklappspappret, och hur hon sliter upp sina paket med ben och liknande i dem. Att vi varje år försöker få Nilla att leka med snören, fastän hon, trots att hon är katt, är måttligt intresserad av dem. Jag behöver sitta i soffan hemma och försöka få upp Evas paket, som hon alltid tejpat omänskligt mycket, och jag förväntar mig minst en tomte av Mamma, som går till både min och hennes samling.

I år har jag gjort vad jag kunnat, vi såg självklart Kalle Anka klockan 3, och Ischokladen hade mamma skickat ner. Julbordet gjorde vi vad kunde, eller egentligen vad vi tycker om, vilket ärligt talat inte är alltför mycket, men det gör ingenting, julbord är julbord, och det ska ätas och så är det. Vi spelade julklappsleken för att få öppna lite paket iallafall, men vad vi gjorde mest var nog prata massa minnen. Det var inte direkt julminnen, men det var skönt att bara sitta och drömma sig tillbaka till alla fina stunder man haft, även om det inte direkt hjälpte mot den hemlängtan som man slagits med under helgen.

Helgens höjdpunkt var för övrigt att få prata med Mormor igen. Att få se hennes ansikte och att få höra hennes röst efter 5 månader var en stor ljuspunkt i min helg, och det är helt otroligt att jag skulle komma och sakna hennes röst, efter att man i hela sitt liv aldrig fått en tyst stund med henne, och många gånger undrat om hon någonsin skulle sluta prata. Jag sitter ibland och saknar hennes samtal, samtal som alltid inträffar när man är upptagen, bakfull eller nyvaken, samtal man ofta försöker få slut på i 10 minuter medans hon pratar på, och samtal där man oftast inte säger mer än: Ja, Nej, Okej. Detta är samtalen jag saknar mest, eftersom det verkligen är mormor, och folk förstår inte riktigt ännu vad mormor betyder för mig, och de kommer nog aldrig förstå det heller.

Jag avslutar inlägget med att önska God Jul, Merry Christmas, och passande till bilden, Feliz Navidad!