Åka hem? Näääääe

Självklart tänker man ofta på när man ska åka hem. Och man har gjort det väldigt från och till under de senaste 4 månaderna. Den enda skillnaden har varit hur jag har tänkt på saken. I början var det som ett mål, någonting att se fram emot, att få träffa alla vänner och familjen igen, och en trygghet att återvända till.
Nu, i mitten av November månad, är tankesättet lite annorlunda. Från vad man uppfattar är allting som vanligt hemma, det är upp tidigt, skrapa rutan på bilen, åka med försenade tåg, jobba hela dagen, hem i spöregn, gå och lägga dig, och repeat.

Här går jag visserligen i skolan, men har självstudier typ 25% av tiden, jag har bländande utsikter, 20-25 grader var dag, en bubblande miljonstad under mina fötter, och precis som hemma, ett gäng underbara människor. Här finns människor som aldrig i sitt liv sett snö i verkligheten, stränder som är fyllda med folk en vanlig vårdag, och ett klimat som kan vara var svensks dröm.

Mitt liv är här nu. Personerna jag pratar med mest i mitt liv och som är viktigast för mig just nu lever runt omkring mig, av den enkla anledningen att de är människorna jag "interact":ar med mest. Med det menar jag inte att folket där hemma är bortglömda, jag tittar på min vägg fylld med bilder på minnen, upplevelser och viktiga personer för mig varje dag, och fylls var gång av en glädje, och lättnad att jag i hela mitt liv varit omringad av personer som bryr sig om mig.

Men visst tänker jag på när jag ska åka hem igen, men jag är inte längre lika glad över tanken som jag var för 3 månader sen.










Ps. Jag har det faktiskt jävligt bra. Ds.