Bengan!

Bengt Olsson.

Bengan, Biffen. Postarn och viktigast av allt, Köttbullslegenden.
Min pappa är om något, en speciell människa. Han är inte den som frågar hur man mår, han är inte den som ser om någonting är fel, och inte den som man går till om man behöver prata ut. Men det är okej. Jag har redan dem personerna i mitt liv, jag behöver inte en till. Min pappa är personen jag kan fråga om vad som helst, och veta att han ställer upp. Om det så är att jag behöver skjuts någonstans klockan 10 på kvällen, eller behöver hämtas när han är på väg att gå och lägga sig, så ställer han upp. Det finns ett speciellt förtroende till min pappa, eftersom jag vet att jag alltid kan lita på att han kommer göra den rätta saken. Han står för vad han tycker, även om han ibland tycker jävligt korkade saker. Men han ställer alltid upp för mig och min familj, även om han, som typisk svensk han är, inte har problem över att klaga över det. Min pappa har nog permanenta blåmärken på sina armar efter mina och Jonas "attacker". Vad han behöver veta är att vi alltid har uppskattat vår relation, du har alltid varit tillräcklig för oss, för du har alltid varit vad vi behövt. Vi behöver inte alltid personer att prata ut med, utan ibland räcker det med någon som vi kan skämta med, bråka lite med, och framför allt lita på.

Mitt främsta minne med dig är inte ett speciellt minne. Det är alltihop. Alla stunder Jonas kallat ut mig från mitt rum för att kittla dig och få dig att ge upp, alla gånger du kommit och hämtat mig fastän det är sent på kvällen, och alla gånger du lagat oss vår legendariska lillbabs måndag. Det finns en anledning till att du och mamma passar så jävla bra ihop, för ni är så pass olika, och ni tillsammans har gett oss den bästa uppfostran  vi någonsin kunnat tänka oss, även om Björn inte är särskilt grann nu när man summerar alltihop.

Bengan, även om nu inte är den känsliga typen som pratar en jävla massa om dina känslor, så vet jag att du bryr dig om mig alltid, och det uppskattas alltid, även om det inte alltid visas. Mina bröder tycker likadant.

Och Grattis på födelsedagen, 63 år din jävla gubbe, 2 år till och du är fri från drömjobbet på Posten, vi alla undrar hur du ska klara dig utan det.

    Björn, du får ursäkta att du inte är med på bilden, men jag kan inte riskera att bli avstängd från bloggen, med tanke på hur ful du är så var risken stor. Jag hoppas du har förståelse för det!

/ Robin.

ÄMÄLE!

Knottrig Panna, Chalats mördare i blindskrift, en jävla massa typiskt svenskt gnäll och varaner. En dag som påminde mig om förr, om mitt gamla svenska jag, med både positiva och negativa effekter. Jag har haft en otroligt... skön dag. Jag har kunnat slappna av totalt, jag har skrattat åt allt och inget, och jag har umgåtts med en helt underbar människa. Massvis av minnen att diskutera, massvis av planer inför framtiden, och massvis med känslor som man inte riktigt kom ihåg att dem fanns där. En dag spenderad med att egentligen inte göra någonting, hon jetlaggad, jag bakfull, lägga sig i gräset i Mission Bay, prata om hur livet är hemma och få veta att jag inte direkt missar någonting där hemma. Men det är lätt att säga, fastän jag ändå missar så mycket. Det är så många saker som inte händer över bara en dag som förändras, och som man ofta glömmer bort att berätta eftersom det känns så naturligt för en själv.



Det har varit en dag jag sett fram emot i cirka 2 månader, någon gång där i Augusti när saknaden hem var som störst så var denna dagen ett mål att se fram emot, när man visste att man i alla fall inte skulle vara ensam. En dag som helt plötsligt är över, slut, och man kan inte låta bli att direkt känna sig lite ensam. Ingenting har egentligen förändrats, men när man vänder sig om och går hem igen efter att ha följt Emelie till sitt hotell så slås man av tanken att man är tillbaka till när man kom hit. Man är själv här, utan sina närmsta vänner och familj.

Men jag är då fan inte bitter, för om 6 är det sommarlov, med sol, julafton, nyår, Queenstown, och annat skit jag hade tänkt hitta på!

Med Varanhälsningar,
Robin

Queenstownresa bokad!

Tant Liselotte sa till mig i bilen på väg till tågstationen för snart 3 månader sen: "Du är bara borta ett år, och när du kommer tillbaka så kommer du vara samma människa, men ändå en helt annan person. (Eller något sådant, det viktigaste är innebörden, inte meningsuppbyggnaden.) Jag tänkte och svarade då att hon troligtvis hade rätt, och att jag förväntade mig att vara en annan människa när jag kom tillbaka. Vad jag inte visste däremot var hur det skulle ske. Jag kan idag,efter 3 månader utan att ha träffat på en enda person från förr, en enda människa jag känt väl, länge och mycket för, säga att jag är en annan människa jämfört med personen jag var när jag stegade iväg med dem tyngsta stegen i mitt liv på Kastrup flygplats med en mamma i tårar bakom mig. Jag kan dock fortfarande inte förklara exakt hur. Det är delvis mycket nya erfarenheter, att bo själv, att laga mat själv, att ta reda på allting själv, och mesta delen av sin tid leva ganska ensam. Det är också så mycket runt omkring en som formar en. Nya människor man anpassar sig efter, nya platser att utforska och att uppleva och en ny livsstil att leva efter. Vad jag har blivit mest förvånad över är hur jag även har förändrats efter saker som har hänt hemma, där, långt borta, på andra sidan jorden. Jag gissar att jag förväntade mig rätt så mycket att det livet skulle vara avskiljt från mig, att jag inte skulle veta särskilt mycket om vad som händer, och att jag när jag kom hem skulle vara så efter i vad som hade hänt att det skulle ta mig ytterligare ett år bara för att komma ikapp. Men när man har världens bästa vänner som bryr sig och vill prata om allting och inget så kan man inte undvika att fråga vad som händer där hemma och få veta både positiva saker, och vissa saker man gärna klarat sig utan under detta året.
Att man har en mor som berättar varje detalj av sin vardag är också en del antar jag. Som jag sagt innan. Det är okej att du gör det, så länge jag slipper fler "Nu går jag ner för trappan". Det finns gränser. :)
Vad som känns viktigt är att inse att jag inte kan göra någonting åt min förändring, mer än att acceptera det och göra det bästa av det. Förändras gör vi alla, men när man ser människor var och varannan dag så märker man inte av det lika mycket bara. Jag får helt enkelt hoppas att ni tycker om mig när jag kommer tillbaka också!

Vad händer förövrigt? Skolan rullar vidare, plåtningar var vecka. Fieldtrip till Coromandel (länk nedan) om 2 veckor, och på söndag är det final i Rugby VM, där Nya Zeeland, också kända som "All Blacks", förväntas krossa Frankrike. Regn blandat med sol, och när solen är framme känner man att sommaren är på väg, vilket känns ganska awesome i slutet på Oktober. Sist men inte minst är min Queenstown resa bokad, där bland annat bungyjump från Nevis står på agendan.

Coromandel:
http://www.google.se/search?gcx=c&q=coromandel&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&biw=1280&bih=679

Nevis Bungy:
http://www.google.se/search?gcx=c&q=coromandel&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&biw=1280&bih=679#um=1&hl=sv&tbm=isch&sa=1&q=Nevis+bungy&pbx=1&oq=Nevis+bungy&aq=f&aqi=&aql=&gs_sm=e&gs_upl=177629l179500l0l179579l13l7l0l0l0l0l0l0ll0l0&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.,cf.osb&fp=57af37db88c68146&biw=1280&bih=679

Med Hälsningar,
Robin

Wall of Memories!

Vad är livet utan ens minnen? Ens minnen och erfarenheter är vad som formar en som en människa, och ofta kan ens minnen kommas ihåg både bättre och sämre än vad de egentligen var, men det är lite av det fina med det. Vi alla har bra och mindre bra minnen, vissa man helst inte vill komma ihåg, men som man måste komma ihåg, för att lära av och dra nytta av i framtiden.

Jag har haft lyckan att ha haft minnen bättre än bra i mitt liv, och kan spendera timmar på att bara tänka och prata om dem med människorna jag har upplevt dem med eller människor som är intresserade av att höra vad jag har upplevt. Jag har i snart 20 år försökt göra så mycket som möjligt i mitt liv, för att försöka undvika en situation i framtiden där jag tänkte: ”Om jag bara varit ung igen, om det varit för 10 år sen, varför gjorde jag inte så.” De flesta människor man pratar med har ofta en önskan att de vill åka jorden runt, att se jordens olika makalösa platser. Det är dock stor skillnad på ”thinkers” och ”makers”. Den första kategorin har ofta stora planer, de ska ha ett välbetalt jobb, åka jorden runt, bli känd, skaffa en hollywood fru. Hur de ska lyckas det vet de inte, men de har tänkt sig att det är hur deras liv ska se ut, och blir troligtvis ofta besviken på hur deras liv sedan blir eftersom de har haft så stora planer. Jag anser mig tillhöra den andra kategorin, den typen av människor som tar vara på möjligheterna när dem erbjuds, och jobbar för att få sitt liv hur de vill ha dem, och inte hoppas på att andra ska lösa det för en. 

Jag har börjat skriva ut bilder som på ett eller annat sätt gör mig glad, och satt upp dem på min vägg. Det är allt från foton på min familj, bilden på mina bröder och min mormor gör mig till exempel alltid glad, eftersom den är vad man kallar klockren. Bilder på mina vänner, som bilder från Åhus 2008, Siesta 2009, där jag har oförglömliga minnen och som alltid får mig att le när jag ser dem. Det är även bilder på mina intressen, Undervattensrugby, Fotografi, bilder jag tagit som jag tycker om, naturbilder som motiverar mig ännu mer att resa runt i världen och se alla dess hörn.

Vad som är viktigt är dock att inte leva på sina minnen. Man skapar sina egna minnen och erfarenheter, och jag har därför sett till att jag har massvis med plats kvar på min vägg för alla nya minnen jag kommer ta med mig hem från denna resan, detta äventyret, från mitt liv i Nya Zeeland 2011-2012.

Med Hälsningar,
Robin.

Lill-Babs Måndag!

I begynnelsen skapade Köttbullslegenden de enkla verktygen för sin skapelse, Spisen, Kastrullen och Stekpannan.
Köttbullslegenden sade: "Varde el." och det vart el.
Köttbullslegenden såg till att pannan var smord, och kastrullen hade vatten, och han såg att det var gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må köttbullarna stekas i en oljig panna tills de nästan ser ut som kol, och må de vara omöjliga att skära i med kniv." Och Köttbullslegenden gjorde köttbullarna brända, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Lingonsylten från Felix skall täcka en tredjedel av skapelsen, och för alltid finnas tillräcklig för alla behov" Och Köttbullslegenden skapade Felix hink av lingonsylt, och han såg att det var gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må pulvret tjocknas till en perfekt mos, och må den för evigt tillfredställa den smaklösas tungor." Och Köttbullslegenden gjorde Pulvermos smaklöst, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må öronen bedövas av skrålet av kärringen som alla undrar när hon ska kollapsa och dö." Och Köttbullslegenden skapade Lill-Babs, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

Och Köttbullslegenden sade: "Må min skapelse avgudas, men må den begränsas till dagen då den behövs som mest, då människan är i största behov av något gott." Och Köttbullslegenden skapade Lill-Babs Måndag, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.

Och Köttbullslegenden vilade den sjunde dagen, och begrundade vad han hade gjort, och han såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den sjunde dagen.

Sidnot: Har hört rykten om att någon sorts religiös sekt har tagit efter Köttbullslegenden skapelseberättelse. Men jag menar, att det skulle vara någon gubbe "där uppe" som ingen någonsin har sett, som skulle skapa och bestämma allting? Det kan ju vara det dummaste jag hört.

Köttbullslegenden.