Knottrig Panna, Chalats mördare i blindskrift, en jävla massa typiskt svenskt gnäll och varaner. En dag som påminde mig om förr, om mitt gamla svenska jag, med både positiva och negativa effekter. Jag har haft en otroligt... skön dag. Jag har kunnat slappna av totalt, jag har skrattat åt allt och inget, och jag har umgåtts med en helt underbar människa. Massvis av minnen att diskutera, massvis av planer inför framtiden, och massvis med känslor som man inte riktigt kom ihåg att dem fanns där. En dag spenderad med att egentligen inte göra någonting, hon jetlaggad, jag bakfull, lägga sig i gräset i Mission Bay, prata om hur livet är hemma och få veta att jag inte direkt missar någonting där hemma. Men det är lätt att säga, fastän jag ändå missar så mycket. Det är så många saker som inte händer över bara en dag som förändras, och som man ofta glömmer bort att berätta eftersom det känns så naturligt för en själv.
Det har varit en dag jag sett fram emot i cirka 2 månader, någon gång där i Augusti när saknaden hem var som störst så var denna dagen ett mål att se fram emot, när man visste att man i alla fall inte skulle vara ensam. En dag som helt plötsligt är över, slut, och man kan inte låta bli att direkt känna sig lite ensam. Ingenting har egentligen förändrats, men när man vänder sig om och går hem igen efter att ha följt Emelie till sitt hotell så slås man av tanken att man är tillbaka till när man kom hit. Man är själv här, utan sina närmsta vänner och familj.
Men jag är då fan inte bitter, för om 6 är det sommarlov, med sol, julafton, nyår, Queenstown, och annat skit jag hade tänkt hitta på!
Med Varanhälsningar,
Robin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar