Blandade tankar och framtida resor!

Jag känner ett behov av att få saker av mitt bröst, men jag har för en gångs skull problem att finna ord. Jag har i hela mitt liv alltid haft någonting att säga, och att sitta och inte veta vad jag vill säga är någonting nytt för mig. Men någonting är det som jag vill få ut, jag vet bara inte riktigt vad ännu. Jag antar att det hela har någonting att göra med tiden jag har kvar här nere.

Tiden här nere går så snabbt nu under final project så att jag känner att jag verkligen måste stanna till och ta ett djupt andetag innan jag fortsätter på min färd mot hemfärden. Det är nog därför jag skriver här, för att få stanna tiden en minut eller två och verkligen skriva ner vad det är jag känner för stunden, för nästa ögonblick kan det vara borta. Jag funderar mycket på hur mitt liv kommer förändras om en månad. Om hur hela mitt umgänge kommer förändras, och hur mitt liv kommer förändras totalt. Jag har tänkt på hur tråkigt det kommer vara att lämna vissa människor här nere, men väldigt mycket också hur roligt det kommer vara att få träffa alla gamla vänner där hemma. Det kommer också vara jobbigt att träffa vissa människor, men det är någonting jag får tackla efter hand. Här nere har jag kunnat fly undan "verkligheten" och verkligen levt ett annat liv, och när mitt liv här nere nu är "verkligheten" så kommer det än en gång bli jobbigt att lämna det. Jag sitter en del och bara kollar ut över balkongen för försöka samla alla mina minnen jag har haft här nere. I mitt nästa och sista inlägg så tror jag att jag kommer försöka på något sätt samla ihop mina bästa 10 upplevelser under mitt år här nere. Det kommer vara svårt, så väldigt svårt, och jag vet redan nu att jag aldrig kommer kunna rangordna dem, för de är så olika, men ändå är de så sammanlänkande, då det tillsammans har byggt mig till den människa jag är idag, och den människa jag kommer vara när jag kommer hem.

Jag kommer nog vara väldigt annorlunda för vissa människor, och jag hoppas innerligt att jag kommer uppleva många av mina vänner som förändrade också. Jag älskar mina vänner för hur dem är och hur dem varit, men jag tror att jag hade blivit lite besviken om de är kvar på samma ruta som de var på för ett år sedan. Ett år är lång tid, det finns mycket som kan hända, det finns mycket som har hänt, men det verkar också som att många saker är exakt likadant som när jag lämnat det.

Jag sitter ofta och planerar mina nästa äventyr och resor, och för dokumentationens skull kan det vara bra att skriva ner det någonstans antar jag:
- Jag tänker åka till Dublin och träffa på Bella & Danni, två tjejer som jobbade i Auckland som au pairs och som nu har flyttat till Dublin tillsammans för att få uppleva nya äventyr.
- Jag har planerat att åka ner till München för Oktoberfest - Bierfestival. För många är det säkerligen jävligt konstigt att fatta att jag dricker öl överhuvudtaget, men som sagt, ett år är ganska lång tid, och människor kan förändras en hel del.
- Mahmood har sagt att han tänker komma till Sverige och hälsa på från Februari-April, och hans största önskan är att få åka på skidresa, så det tänker absolut planeras ifall om att han genomför sin resa.
- Nästa sommar hade jag tänkt, om jag kan, åka till USA för att delta som "campledare" på Camp America. Camp America är ett läger för barn i 9 veckor mellan Juni-Augusti.
- Septemer 2014 hade jag tänkt ge mig ut på nästa lite större äventyr. Då hade jag tänkt åka iväg i ungefär 9 månader, till olika länder, ex. Kina, Thailand, Filippinerna, Australien, Nya Zeeland, Brasilien, Argentina. Thure som sällskap är en självklarhet och ett måste.

Och till dem som undrar vad fan jag egentligen sysslar med här nere så kommer här två bilder som jag själv är jävligt nöjd med!

Tack för mig,
Vi hörs!

Snart, Snart och Snart

Jag har äntligen ett svar på frågan många har ställt mig den senaste tiden, när jag kommer hem.

Om 2 månader är jag återigen hemma i Sverige, lagom till midsommar. Det är med längtan och med en jävla ångest jag ser den dagen mitt plan lyfter inför min 30 timmars resa mot Köpenhamn. Jag vill väldigt gärna komma hem, men jag vill också stanna. För att få återigen träffa människor som jag älskar så måste jag lämna människor jag älskar. För att kunna komma hem till trygga, säkra Sverige, som verkligen har sina bra sidor, så måste jag lämna ett land jag lärt mig att älska.

Jag kan inte hjälpa att på något sätt störa mig på det, även om jag inte kan göra någonting av det. Jag vill ha kakan, men jag vill äta den också. Jag vill stanna, ändå vill jag hem. Min logiska sida säger till mig att åka hem, men min "känslosamma" sida säger till mig att stanna. Hjärnan säger ett, hjärtat ett annat. Ja, ni fattar.

På måndag börjar slutprojekt. 7 veckor av fullständigt kaos, stress och förvirring. 7 veckor där jag verkligen för göra vad jag älskar inom foto, och 7 veckor som kommer gå snabbare än jag kommer fatta, och sen är det nästan dags att åka hem efter det. Det är lite sjukt. Jag anlände till Auckland igår. Det känns som det iallafall.

Mahmood förtjänar lite plats i det här inlägget. Min bästa vän här nere, förlorade förra veckan sin pappa i cancer. Jag träffade hans pappa ett par gånger, och jag kan på något sätt inte hjälpa att jämföra honom med min mormor. Någon som satte andra före sig själv och alltid hade ett leende övers.
   Jag har haft lyckan att få växa upp med hela min familj i liv, och det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag kan inte föreställa mig hur det känns för Mahmood just nu, och för en gångs skull vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag har ingenting att jämföra med, och vet inte hur han känner. Jag tycker så synd om Mahmood, och inte bara för vad som hänt, utan också i vilken tidpunkt det hände. Vi är just nu i den viktigaste tidpunkten i hela vår kurs, och jag vet att det kommer vara fruktansvärt tungt för honom att kämpa sig igenom sista tiden nu, men jag hoppas för hans skull att han kan komma ut starkare ur detta och verkligen lägga ner hela sin passion i sitt slutprojekt. I värsta fall är det definitivt något som kan distrahera honom, och få honom att tänka på annat.

Tills vi hörs igen.
Robin.

Kia Ora Whaea, Kôkâ

Jag har inte bloggat sedan slutet av Februari, och det är absolut inte för att jag inte har haft någonting att säga, eller att ingenting har hänt. Det har hänt massvis med saker, och jag har istället inte funnit tid att skriva ner det, eller känt motivation att verkligen sätta mig ner och beskriva mina tankar och känslor.

Jag skriver inte här för någon annans skull än min egen. Jag skriver inte mina inlägg för att få några "likes" på facebook eller för att använda den som någon resedagbok så att folk kan följa mitt liv här nere. för det första så är jag inte på någon resa här nere. Auckland är just nu mitt hem, det känns som att jag hör hemma här, och att lämna detta stället kommer i sig vara tyngre än det var att lämna Sverige, eftersom jag inte kommer ha något speciellt datum då jag kommer tillbaka hit.

Men den största anledningen till att jag skriver här är för att få ut tankar och känslor som jag ofta går runt och håller inne. Vem som läser det skiter jag blanka fan i, det är inte så att jag skulle bli arg eller besviken för att folk inte skulle läsa min blogg. Men självklart uppskattar jag dem som läser, jag uppskattar dem som kommenterar, men det är inte därför jag skriver.

Nu har jag lämnat min mamma två gånger på en flygplats gråtandes. Första gången var en av dem tyngsta dagarna i mitt liv, när jag flög hit, när jag var den som behövde ta stegen ifrån min egen mamma, som inte kan sluta gråta. Jag hade fått flertalet fina inlägg på facebook och sms från folk som jag verkligen bryr mig om, som berättade om hur tufft det skulle vara utan mig och att de skulle sakna mig som fan. Självklart var det jätteroligt att få höra allt det där, men jävlar vad tungt det var också. Hur ska man motivera sig till att försvinna från folk som verkligen bryr sig om en och som man själv bryr sig om så fruktansvärt mycket?
När jag fick det och sen lämnade min mamma på flygplatsen så var det som att en stor sten satt i bröstet på mig i flera veckor. En sten av saknad och ångest.

Denna sten löstes upp med tiden, och ju längre jag stannade här, desto mindre blev den, tills den en dag var helt borta. Det var då jag insåg att jag var genuint lycklig, att jag hade mitt liv här nere, med underbara människor runt omkring mig, och att jag verkligen trivdes. Skolan har gått i en uppåtgående kurva hela året, där var dag och var vecka blivit bättre och roligare, och när mitt slutprojekt står för dörren så vill jag ingenting annat än att slänga upp den och kasta mig in i det. Det är inte ofta jag varit så här motiverad för ett projekt som jag är just nu, och att jag verkligen inser vad det är jag vill syssla med i framtiden.

Mitt inlägg var först och främst tänkt vara ett inlägg om min mamma och mina känslor om att hon nu har åkt hem, men jag flög in på villovägar. Jag försöker hitta rätt igen:

Min mamma har nu spenderat 16 dagar tillsammans med mig, i mitt liv, i min värld, och fått se lite av vad det är jag har beskrivit som dem härligaste människorna och platserna i världen. 16 dagar som tog slut på en ögonblick, och där det knappt känns som att jag fick spendera tid med henne alls.
Att lämna henne på flygplatsen denna gången var inte lika farligt för mig, även om hon än en gång fick gråta ut när vi väl sa farväl. För det första så var inte jag den som var tvungen att ta dem stegen mot säkerhetskontrollen, och för det andra så vet jag att vi kommer ses snart igen. Dessa sista två och en halv månaderna av min skola kommer gå så snabbt, så snabbt. Alla mina veckor och helger kommer vara upptagna, och tempot kommer vara OVER 9000!

Kia Ora Mamma. Farväl Mamma. Ta hand om dig. Hälsa alla, och ha en underbar tid fram till att jag kommer hem igen, vilket är ack för snart.

 Sen åkte jag tydligen kundvagn på min födelsedag också, men det minns jag inte.

SYDNEY!?!

ONSDAG
Min första natt och sen första dag i Sydney var ju utan tvekan intressanta. Det börjar med att jag kommer till mitt backpacker där jag flyttar in med två svenska tjejer och en asball man från New York,(Boende fixat där också thank you very much.). Och blir ju självklart utdragen på "ett par öl" som slutar med en vinglande Robin som försöker hitta hem igen 5 på morgonen.

TORSDAG
Morgonen därpå så är ju tanken att det ska fotograferas, så lagom tidigt blev det march mot utkikstpunkter över Operahuset och Harbour Bridge. På vägen hinner jag med världens snabbaste klippning, under 5 minuter kort, och då snaggade jag mig inte ens, och därpå en äckligt lång promenad i 28 grader, inte ett moln och främst av allt inte en droppe solkräm i sikte.

Man kan inte riktigt säga mer än: Livet.

FREDAG

Fortsättningen av min resa till Sydney kommer definitivt gå till historien. Efter att spenderat en dag på världsberömda Bondi Beach med Eddy, min roommate, anlände Kasper, öl inhandlades, och drickandet påbörjades med ett gäng Irländare. Största profilen var utan tvekan en irländare som av någon anledning tog av sig ett klädesplagg per glas vin han drack, och i slutet satt han helnaken och pimplade vin, till inte allt för mångas förtjusning, men som definitivt fick mig att skratta en hel del.

LÖRDAG: Bondi Beach. Sol. Hav. 28 Plus och inte ett moln på himlen. Vad ska man säga? 

SÖNDAG

Att beskriva min söndag blir definitivt svårt. Det var en dag där verkligen allting hände, och som jag aldrig kommer glömma.
Följande händelser bevittnade/upplevde jag på Soundwave 2012:
- Crowdsurfade till A Day To Remember.
- Lost Prophets trummis kastade en trumpinne i pannan på mig.
- Corey Taylor gav mig fingret.
- Såg en polis som crowdsurfade.
- Marilyn Manson hällde kokain i sin gitarrist hår.

- Slash gästspelade på Alter Bridges spelning
- En tjej svimmade i mina armar. (Jag är såpass charmig.)

Följden av detta var en stel nacke, ont i fötter, huvudvärk i 2 dagar, trött som ett as, sår över halva kroppen och en bula i pannan. Men varenda liten sak var så värt det. Soundwave festival har varit den fetaste festivalen jag besökt, hands down, och att få uppleva Slipknot och In Flames på samma festival har varit något jag velat sen år tillbaka.

Måndag:
Jag vaknade upp med att knappt kunna vrida nacken, tidigt som fan. Men det gjorde ingenting. Jag skulle få träffa min mamma efter 7 månader och 1 dags väntan, och även om hon blev en timme sen så var det fruktansvärt skönt att få se hennes vinterbleka ansikte le mot mig än en gång på Sydney Central.

Vi tog och besökte Sydney Opera House som en del av min arkitekturuppgift, där jag hade tänkt att jag kunde plåta även insidan, med opera salen och konsert salen o.s.v, men fick efter touren börjat reda på att det inte var tillåtet av copyright själ. Lagom besviken avslutar vi touren, och vi beger oss för att äta. Efter att vi gått en liten bit vänder sig Kasper och Mamma och undrar vart fan jag har begett mig. Jag står och pratar med två tatuerade killar, och ropar på Kasper att han ska komma snabbt så att han kan ta ett foto, snabbt som satan. Han fattar inte först men ser sedan deras ansikten ordentligt och frågar: Är ni... ”Anders” säger jag, och ”Peter” fyller Anders in. 

Vem jag då har sett på ett litet avstånd är Anders Fridén och Peter Iwars. Sångare och Basist i bandet In Flames, som jag såg för första gången live 2008, och som jag sedan dess sett 4 fler gånger. Detta är bandet jag älskar. Jag tycker inte om dem. Jag älskar dem, och att se dem utanför operahuset i Sydney efter en sådan helg jag har haft var det som gjorde min helg helt perfekt. Träffa nytt fint folk, både från Staterna och Irland, Gå på Soundwave festival, träffa min mamma igen och att få träffa, skaka hand och fotas med sångaren och basisten i In Flames är mer än vad en vanlig dödlig som jag kan begära över en helg. 

Berätta gärna om ni på något sätt har överträffat min helg. I dare you.   

Det går bra nu?

Jag har så mycket att berätta, men så lite tid att göra det på. Att prioritera bloggande när man har beautyshoot, fashionshoot,öldrickande, nudeshoot, pre final project, final project, Sydney resa, field trip, mamma kommer på besök, R & co kommer på besök, öldrickande, Kasper har nyss anlänt, gymmande, solande, badande, dykarcert, öldrickande, sista detaljerna innan lägenheten är klar, spontanresor och öldrickande att göra. Jag skriver gärna, men det är väldigt sällan jag orkar när man spenderar dagarna i skolan från 8-6 och sen hem och gym och matlagning. Och när sedan mitt alkoholkonsumering har ökat med sisådär 400% sedan inflyttningen med andra svenskar så blir helgerna väldigt upptagna också.  

Sista 4 månaderna i Auckland på ett ungefär, där jag har att se fram emot, förutom skolan, tatuering, dykarcert, Sydneyresa, Soundwavefestival (Slipknot, In Flames, Limp Bizkit, A Day to Remember, System of a Down, o.s.v.) och besök från del underbara person. Som Tanten t.e.x. Förhoppningsvis kan jag träffa henne lite snabbt i Sydney när hon anländer, vilket bara gör det till 18 dagar tills jag får träffa henne igen, och annars får jag träffa henne om 1 månad och 5 dagar. (Om jag minns rätt.) Och det kommer inte bli underbart BARA för att hon kommer skämma bort mig som den favoritson jag är, utan också för att få visa henne en liten liten snutt av vilket liv jag har levt här nere i snart 7 månader.

Avslutar med en bild som beskriver en hel del om mitt liv här nere, en bild på två av mina 3 nya flatmates, och en bild på köttbullslegenden himself!



(Ingen av bilderna är för övrigt tagen av mig, även om jag har en indirekt medverkan i varenda en av fotona.)

Queenstown!

Att förklara mina dagar i Queenstown kommer vara svårt att beskrivas i ord. Hur beskriver man en känsla av en sådan frihet, glädje, beundran och förvåning? Att hitta ord som på ett riktigt sätt förklarar hur Queenstown är stad, och vilken atmosfär den förmedlar är näst intill omöjligt. Queenstown är känd som äventyrarens paradis, världens huvudstad för aktiviteter, med 100 tals olika aktiviteter som bungyjump, fallskärmshoppning, helikopterflygning, ”paraglide”, rafting, kryssningar, båtfärder och så vidare i all oändlighet. Men vad som har varit nummer ett i fyra dagar har varit naturen. Att köra upp i och omkring snöklädda berg i 25 graders värme, att ha 360 graders sjuk utsikt med allt från sjöar, berg och vattenfall, och med slingrande serpentinvägar att köra omkring i och stanna var 10:e minut för att fotografera.

Jag har tänkt på hur jag ska kunna förklara mitt år här nere till folket hemma när jag väl kommer hem, och har ännu inte kommit på något bra sätt att beskriva mina 5 månader hittills. Hur kan man förklara ett helt sjukt år av sitt liv till någon som oftast förväntar sig att man ska beskriva det i max 10 meningar? Var ska man börja? Vad har varit bäst? Och sanningen är att jag egentligen inte kommer vilja berätta för folk hur jag har haft det, jag hade velat visa dem själva, för det kommer inte gå att förklara. Känslorna som detta land förmedlar går inte att förklaras i ord, det måste upplevas. Att känna sig helt fri, men att samtidigt känna att man har ett mål, ett syfte, att man hör till någonstans. Att ha människor från hela världen omkring en varje dag, med liknande tankesätt som en själv, som många själva kommit ner till detta land för äventyr och för någonting annorlunda.

Nej, hur mycket jag än försöker hitta ord för mina tankar och känslor så finner jag dem inte, eftersom det finns en del saker här i världen som inte kommer kunna gå att beskrivas, utan måste upplevas. Och det är dessa upplevelser som gör livet värt att leva, som pushar mig vidare här i livet i hopp om fler av dessa. Det är dessa upplevelser som uppmuntrar mig att följa min dröm och resa runt i världen, för att få ta del av allt som inte går att beskrivas i ord, utan att få känna det för mig själv.

Hittade för övrigt en flaska Rekorderlig på en bar här i Queenstown. Jag har nog aldrig betalat så mycket för en dryck under 5% alkohol, men jävlar vad värt det var att få dricka den igen. Av första klunken skickades man tillbaka 6-9 månader i tiden, men chillande i stadsparken, valborg, baltider, och främst studentvecka, studentdagen och sena sommarkvällar med världens bästa människor.

Det är i skrivande stund 5 månader kvar till graduation. Hur mina sista 20 veckor av skola kommer se ut här nere kan jag ännu inte säga, men det lutar väldigt starkt åt att jag kommer ha några av de bästa dagarna i mitt liv framöver, och att jag kommer att komma hem som en förändrad men väldigt lycklig man. Tills dess:

Med Hälsningar,
Robin.  

Juletid.

Jag har inte skrivit här på ett tag, det vet jag, även om jag nu mer än någonsin har haft saker i tankarna. Det är inte att jag inte haft tid, för om det är någonting jag har gott om just nu, så är det tid. Det har helt enkelt varit lusten att skriva, det jobbigt att göra någonting kreativt, eller någonting alls för den delen under jobbiga tider, och julen har absolut varit jobbig.

Mamma har förberett mig hur jobbigt hon skulle ha det under julen sen ungefär Augusti, men vad hon aldrig varnat mig för, eftersom inte kunnat veta, var hur jobbigt det skulle bli för mig.
Jag firade visserligen julafton på det bästa sättet möjligt, och det var inte någonting dåligt som hände, men det var en viss känsla som gnagde i en under hela dagen, och under hela helgen. Ensamhet. Det finns alltid saker här i livet man tar för givet, och julafton är en av dem sakerna, garanterat. Jag förväntar mig att paket ska finnas i min strumpa på morgonen när jag vaknar, att Björn ska försöka klanka ner på julen genom att säga vad han tycker och tänker om den, att Pappa ska säga "äeh" en triljon gånger, och att Mamma ska för en gång skull försöka få oss att bete oss normala på det årliga Julfoton framför granen. Jag förväntar mig pepparkakor och ischoklad framför Kalle Anka klockan 3, där ingen egentligen tittar, men fortfarande närvarar i varje scen, eftersom man kan det utantill och innan. Att sitta vid julbordet, där Jonas retas med mormor för hennes dåliga hörsel, och där vi alltid hånar Pappas brunkål. Jag behöver se Jezzie bli lika glad varje år när hon får leka runt med julklappspappret, och hur hon sliter upp sina paket med ben och liknande i dem. Att vi varje år försöker få Nilla att leka med snören, fastän hon, trots att hon är katt, är måttligt intresserad av dem. Jag behöver sitta i soffan hemma och försöka få upp Evas paket, som hon alltid tejpat omänskligt mycket, och jag förväntar mig minst en tomte av Mamma, som går till både min och hennes samling.

I år har jag gjort vad jag kunnat, vi såg självklart Kalle Anka klockan 3, och Ischokladen hade mamma skickat ner. Julbordet gjorde vi vad kunde, eller egentligen vad vi tycker om, vilket ärligt talat inte är alltför mycket, men det gör ingenting, julbord är julbord, och det ska ätas och så är det. Vi spelade julklappsleken för att få öppna lite paket iallafall, men vad vi gjorde mest var nog prata massa minnen. Det var inte direkt julminnen, men det var skönt att bara sitta och drömma sig tillbaka till alla fina stunder man haft, även om det inte direkt hjälpte mot den hemlängtan som man slagits med under helgen.

Helgens höjdpunkt var för övrigt att få prata med Mormor igen. Att få se hennes ansikte och att få höra hennes röst efter 5 månader var en stor ljuspunkt i min helg, och det är helt otroligt att jag skulle komma och sakna hennes röst, efter att man i hela sitt liv aldrig fått en tyst stund med henne, och många gånger undrat om hon någonsin skulle sluta prata. Jag sitter ibland och saknar hennes samtal, samtal som alltid inträffar när man är upptagen, bakfull eller nyvaken, samtal man ofta försöker få slut på i 10 minuter medans hon pratar på, och samtal där man oftast inte säger mer än: Ja, Nej, Okej. Detta är samtalen jag saknar mest, eftersom det verkligen är mormor, och folk förstår inte riktigt ännu vad mormor betyder för mig, och de kommer nog aldrig förstå det heller.

Jag avslutar inlägget med att önska God Jul, Merry Christmas, och passande till bilden, Feliz Navidad!