Juletid.

Jag har inte skrivit här på ett tag, det vet jag, även om jag nu mer än någonsin har haft saker i tankarna. Det är inte att jag inte haft tid, för om det är någonting jag har gott om just nu, så är det tid. Det har helt enkelt varit lusten att skriva, det jobbigt att göra någonting kreativt, eller någonting alls för den delen under jobbiga tider, och julen har absolut varit jobbig.

Mamma har förberett mig hur jobbigt hon skulle ha det under julen sen ungefär Augusti, men vad hon aldrig varnat mig för, eftersom inte kunnat veta, var hur jobbigt det skulle bli för mig.
Jag firade visserligen julafton på det bästa sättet möjligt, och det var inte någonting dåligt som hände, men det var en viss känsla som gnagde i en under hela dagen, och under hela helgen. Ensamhet. Det finns alltid saker här i livet man tar för givet, och julafton är en av dem sakerna, garanterat. Jag förväntar mig att paket ska finnas i min strumpa på morgonen när jag vaknar, att Björn ska försöka klanka ner på julen genom att säga vad han tycker och tänker om den, att Pappa ska säga "äeh" en triljon gånger, och att Mamma ska för en gång skull försöka få oss att bete oss normala på det årliga Julfoton framför granen. Jag förväntar mig pepparkakor och ischoklad framför Kalle Anka klockan 3, där ingen egentligen tittar, men fortfarande närvarar i varje scen, eftersom man kan det utantill och innan. Att sitta vid julbordet, där Jonas retas med mormor för hennes dåliga hörsel, och där vi alltid hånar Pappas brunkål. Jag behöver se Jezzie bli lika glad varje år när hon får leka runt med julklappspappret, och hur hon sliter upp sina paket med ben och liknande i dem. Att vi varje år försöker få Nilla att leka med snören, fastän hon, trots att hon är katt, är måttligt intresserad av dem. Jag behöver sitta i soffan hemma och försöka få upp Evas paket, som hon alltid tejpat omänskligt mycket, och jag förväntar mig minst en tomte av Mamma, som går till både min och hennes samling.

I år har jag gjort vad jag kunnat, vi såg självklart Kalle Anka klockan 3, och Ischokladen hade mamma skickat ner. Julbordet gjorde vi vad kunde, eller egentligen vad vi tycker om, vilket ärligt talat inte är alltför mycket, men det gör ingenting, julbord är julbord, och det ska ätas och så är det. Vi spelade julklappsleken för att få öppna lite paket iallafall, men vad vi gjorde mest var nog prata massa minnen. Det var inte direkt julminnen, men det var skönt att bara sitta och drömma sig tillbaka till alla fina stunder man haft, även om det inte direkt hjälpte mot den hemlängtan som man slagits med under helgen.

Helgens höjdpunkt var för övrigt att få prata med Mormor igen. Att få se hennes ansikte och att få höra hennes röst efter 5 månader var en stor ljuspunkt i min helg, och det är helt otroligt att jag skulle komma och sakna hennes röst, efter att man i hela sitt liv aldrig fått en tyst stund med henne, och många gånger undrat om hon någonsin skulle sluta prata. Jag sitter ibland och saknar hennes samtal, samtal som alltid inträffar när man är upptagen, bakfull eller nyvaken, samtal man ofta försöker få slut på i 10 minuter medans hon pratar på, och samtal där man oftast inte säger mer än: Ja, Nej, Okej. Detta är samtalen jag saknar mest, eftersom det verkligen är mormor, och folk förstår inte riktigt ännu vad mormor betyder för mig, och de kommer nog aldrig förstå det heller.

Jag avslutar inlägget med att önska God Jul, Merry Christmas, och passande till bilden, Feliz Navidad!

Halva året avklarat.

För 4 månader och 15 dagar sen lämnade jag min familj, mina vänner och allting jag kände till för ett år i ett annat land, på andra sidan jorden, för nya upplevelser och äventyr. Jag kände ingen, jag hade ingenstans att bo, och allting jag ägde fick plats i en ryggsäck och en resväska. Under mitt år skulle jag påbörja en ny utbildning, en ny klass, nya lärare och en ny miljö, efter att ha kommit från Ljud & Bildskolan, som jag än hävdar var en helt otrolig skola med underbart folk och en underbar stämning. Startandes på den nya skolan hade man fortfarande studentdagen i bakhuvudet, där man dansade på skolgården, kramade om alla lärare och jublade tillsammans efter 3 fina år. Man mindes klassen som blev belönad som den bästa klassen på LBS Lund någonsin, klassen som sprang ut på scenen sjungandes och skrikandes, mest skrikandes, tillsammans, dansandes på studentflaket och verkligen firade av tiden vi haft tillsammans.

Efter två terminer avklarade, två av fyra, så finns det så mycket att säga. Jag kom för äventyr och upplevelser, och vilka äventyr jag har haft. Jag har simmat bland fiskstim och harpunfiskat. Jag har åkt på spontana roadtrips och besökt underbara ställen. Jag har lärt känna människor från hela världen, och ser nya ställen var och varannan dag som ur en svensks ögon är helt otroliga, och jag har fått möjligheterna att kunna bevara dessa ställena i form av fotografi, som jag studerar 5 dagar i veckan, och lär mig allt jag kan tänkas behöva veta:

Efter 4 och en halv månad i detta otroliga land så är jag övertygad om att mina sista 6 måander i paradiset kommer att bli oförglömliga.

En bild säger mer än 1000 ord. Så här kommer mer än 10 000 ord:

 

Efter regn kommer solsken!

Har väl inte haft världens största motivation att skriva någonting här, när jag haft de kanske jobbigaste veckorna här nere sen jag kom hit. Mitt pass försvann för 2 veckor sen, efter att jag skickat det med posten till Immigration för att kunna få jobba på mitt studentvisa. Med ett tappat pass så var det så mycket problem som helt plötsligt dök upp. Helt plötsligt hade jag inget giltigt ID här nere. Jag kunde glömma att kunna jobba, och mina tankar på att ta en runda inom Filippinerna innan jag åker hem till Sverige igen kunde jag glömma. Ett temporärt pass kostar 1600, och som en student är det inte utgifter man uppskattar.

MEN. Passet har dykt upp, och helt plötsligt ser livet väldigt mycket bättre ut igen. Helt plötsligt kan jag fixa mitt NZ ID utan problem, jag kan få mitt jobbvisa, vilket kan ge mig en extra inkomst på över 1000 spänn i veckan, och jag kan nu, om allting löser sig, åka över till Sydney i Januari smärtfritt och lite billigare.

Filippinerna är on igen förhoppningsvis, och att det är sommarlov om 4 dagar, Julafton om 19 dagar med ett väder som snittar över 20 grader är inte helt fel. Och glömde jag då att säga att en polare kommer ner och pluggar här i Februari, så man får träffa honom och troligtvis dela lägenhet med honom, och att Tant Liselotte kommer strax efter?

Och snart kommer nya CSN pengar, och Queenstown resan med Mahmood med ett bungyjump är inbokat.

Vad ska jag säga. Livet är jävligt bra just nu, men efter en hel del års erfarenhet av det här så vet man ju också att något skit kommer hända snart. Men det tar vi då, så njuter jag tills dess!

Ciao!