Queenstownresa bokad!

Tant Liselotte sa till mig i bilen på väg till tågstationen för snart 3 månader sen: "Du är bara borta ett år, och när du kommer tillbaka så kommer du vara samma människa, men ändå en helt annan person. (Eller något sådant, det viktigaste är innebörden, inte meningsuppbyggnaden.) Jag tänkte och svarade då att hon troligtvis hade rätt, och att jag förväntade mig att vara en annan människa när jag kom tillbaka. Vad jag inte visste däremot var hur det skulle ske. Jag kan idag,efter 3 månader utan att ha träffat på en enda person från förr, en enda människa jag känt väl, länge och mycket för, säga att jag är en annan människa jämfört med personen jag var när jag stegade iväg med dem tyngsta stegen i mitt liv på Kastrup flygplats med en mamma i tårar bakom mig. Jag kan dock fortfarande inte förklara exakt hur. Det är delvis mycket nya erfarenheter, att bo själv, att laga mat själv, att ta reda på allting själv, och mesta delen av sin tid leva ganska ensam. Det är också så mycket runt omkring en som formar en. Nya människor man anpassar sig efter, nya platser att utforska och att uppleva och en ny livsstil att leva efter. Vad jag har blivit mest förvånad över är hur jag även har förändrats efter saker som har hänt hemma, där, långt borta, på andra sidan jorden. Jag gissar att jag förväntade mig rätt så mycket att det livet skulle vara avskiljt från mig, att jag inte skulle veta särskilt mycket om vad som händer, och att jag när jag kom hem skulle vara så efter i vad som hade hänt att det skulle ta mig ytterligare ett år bara för att komma ikapp. Men när man har världens bästa vänner som bryr sig och vill prata om allting och inget så kan man inte undvika att fråga vad som händer där hemma och få veta både positiva saker, och vissa saker man gärna klarat sig utan under detta året.
Att man har en mor som berättar varje detalj av sin vardag är också en del antar jag. Som jag sagt innan. Det är okej att du gör det, så länge jag slipper fler "Nu går jag ner för trappan". Det finns gränser. :)
Vad som känns viktigt är att inse att jag inte kan göra någonting åt min förändring, mer än att acceptera det och göra det bästa av det. Förändras gör vi alla, men när man ser människor var och varannan dag så märker man inte av det lika mycket bara. Jag får helt enkelt hoppas att ni tycker om mig när jag kommer tillbaka också!

Vad händer förövrigt? Skolan rullar vidare, plåtningar var vecka. Fieldtrip till Coromandel (länk nedan) om 2 veckor, och på söndag är det final i Rugby VM, där Nya Zeeland, också kända som "All Blacks", förväntas krossa Frankrike. Regn blandat med sol, och när solen är framme känner man att sommaren är på väg, vilket känns ganska awesome i slutet på Oktober. Sist men inte minst är min Queenstown resa bokad, där bland annat bungyjump från Nevis står på agendan.

Coromandel:
http://www.google.se/search?gcx=c&q=coromandel&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&biw=1280&bih=679

Nevis Bungy:
http://www.google.se/search?gcx=c&q=coromandel&um=1&ie=UTF-8&hl=sv&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&biw=1280&bih=679#um=1&hl=sv&tbm=isch&sa=1&q=Nevis+bungy&pbx=1&oq=Nevis+bungy&aq=f&aqi=&aql=&gs_sm=e&gs_upl=177629l179500l0l179579l13l7l0l0l0l0l0l0ll0l0&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.,cf.osb&fp=57af37db88c68146&biw=1280&bih=679

Med Hälsningar,
Robin