Jag skriver inte här för någon annans skull än min egen. Jag skriver inte mina inlägg för att få några "likes" på facebook eller för att använda den som någon resedagbok så att folk kan följa mitt liv här nere. för det första så är jag inte på någon resa här nere. Auckland är just nu mitt hem, det känns som att jag hör hemma här, och att lämna detta stället kommer i sig vara tyngre än det var att lämna Sverige, eftersom jag inte kommer ha något speciellt datum då jag kommer tillbaka hit.
Men den största anledningen till att jag skriver här är för att få ut tankar och känslor som jag ofta går runt och håller inne. Vem som läser det skiter jag blanka fan i, det är inte så att jag skulle bli arg eller besviken för att folk inte skulle läsa min blogg. Men självklart uppskattar jag dem som läser, jag uppskattar dem som kommenterar, men det är inte därför jag skriver.
Nu har jag lämnat min mamma två gånger på en flygplats gråtandes. Första gången var en av dem tyngsta dagarna i mitt liv, när jag flög hit, när jag var den som behövde ta stegen ifrån min egen mamma, som inte kan sluta gråta. Jag hade fått flertalet fina inlägg på facebook och sms från folk som jag verkligen bryr mig om, som berättade om hur tufft det skulle vara utan mig och att de skulle sakna mig som fan. Självklart var det jätteroligt att få höra allt det där, men jävlar vad tungt det var också. Hur ska man motivera sig till att försvinna från folk som verkligen bryr sig om en och som man själv bryr sig om så fruktansvärt mycket?
När jag fick det och sen lämnade min mamma på flygplatsen så var det som att en stor sten satt i bröstet på mig i flera veckor. En sten av saknad och ångest.
Denna sten löstes upp med tiden, och ju längre jag stannade här, desto mindre blev den, tills den en dag var helt borta. Det var då jag insåg att jag var genuint lycklig, att jag hade mitt liv här nere, med underbara människor runt omkring mig, och att jag verkligen trivdes. Skolan har gått i en uppåtgående kurva hela året, där var dag och var vecka blivit bättre och roligare, och när mitt slutprojekt står för dörren så vill jag ingenting annat än att slänga upp den och kasta mig in i det. Det är inte ofta jag varit så här motiverad för ett projekt som jag är just nu, och att jag verkligen inser vad det är jag vill syssla med i framtiden.
Mitt inlägg var först och främst tänkt vara ett inlägg om min mamma och mina känslor om att hon nu har åkt hem, men jag flög in på villovägar. Jag försöker hitta rätt igen:
Min mamma har nu spenderat 16 dagar tillsammans med mig, i mitt liv, i min värld, och fått se lite av vad det är jag har beskrivit som dem härligaste människorna och platserna i världen. 16 dagar som tog slut på en ögonblick, och där det knappt känns som att jag fick spendera tid med henne alls.
Att lämna henne på flygplatsen denna gången var inte lika farligt för mig, även om hon än en gång fick gråta ut när vi väl sa farväl. För det första så var inte jag den som var tvungen att ta dem stegen mot säkerhetskontrollen, och för det andra så vet jag att vi kommer ses snart igen. Dessa sista två och en halv månaderna av min skola kommer gå så snabbt, så snabbt. Alla mina veckor och helger kommer vara upptagna, och tempot kommer vara OVER 9000!
Kia Ora Mamma. Farväl Mamma. Ta hand om dig. Hälsa alla, och ha en underbar tid fram till att jag kommer hem igen, vilket är ack för snart.
Sen åkte jag tydligen kundvagn på min födelsedag också, men det minns jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar