Snart, Snart och Snart

Jag har äntligen ett svar på frågan många har ställt mig den senaste tiden, när jag kommer hem.

Om 2 månader är jag återigen hemma i Sverige, lagom till midsommar. Det är med längtan och med en jävla ångest jag ser den dagen mitt plan lyfter inför min 30 timmars resa mot Köpenhamn. Jag vill väldigt gärna komma hem, men jag vill också stanna. För att få återigen träffa människor som jag älskar så måste jag lämna människor jag älskar. För att kunna komma hem till trygga, säkra Sverige, som verkligen har sina bra sidor, så måste jag lämna ett land jag lärt mig att älska.

Jag kan inte hjälpa att på något sätt störa mig på det, även om jag inte kan göra någonting av det. Jag vill ha kakan, men jag vill äta den också. Jag vill stanna, ändå vill jag hem. Min logiska sida säger till mig att åka hem, men min "känslosamma" sida säger till mig att stanna. Hjärnan säger ett, hjärtat ett annat. Ja, ni fattar.

På måndag börjar slutprojekt. 7 veckor av fullständigt kaos, stress och förvirring. 7 veckor där jag verkligen för göra vad jag älskar inom foto, och 7 veckor som kommer gå snabbare än jag kommer fatta, och sen är det nästan dags att åka hem efter det. Det är lite sjukt. Jag anlände till Auckland igår. Det känns som det iallafall.

Mahmood förtjänar lite plats i det här inlägget. Min bästa vän här nere, förlorade förra veckan sin pappa i cancer. Jag träffade hans pappa ett par gånger, och jag kan på något sätt inte hjälpa att jämföra honom med min mormor. Någon som satte andra före sig själv och alltid hade ett leende övers.
   Jag har haft lyckan att få växa upp med hela min familj i liv, och det kommer jag alltid vara tacksam för. Jag kan inte föreställa mig hur det känns för Mahmood just nu, och för en gångs skull vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag har ingenting att jämföra med, och vet inte hur han känner. Jag tycker så synd om Mahmood, och inte bara för vad som hänt, utan också i vilken tidpunkt det hände. Vi är just nu i den viktigaste tidpunkten i hela vår kurs, och jag vet att det kommer vara fruktansvärt tungt för honom att kämpa sig igenom sista tiden nu, men jag hoppas för hans skull att han kan komma ut starkare ur detta och verkligen lägga ner hela sin passion i sitt slutprojekt. I värsta fall är det definitivt något som kan distrahera honom, och få honom att tänka på annat.

Tills vi hörs igen.
Robin.